När två språk blir ett

Även ett hav består av små droppar. En trösterik tanke i en orolig tillvaro där klimathotet kastar högst påtagliga skuggor. Någonstans måste vi börja, kanske som tonåringen plocka upp den första strumpan i sitt stökiga rum. Framför allt måste vi sätta ord på vår oro, dela den med varandra, konfrontera oss med vår stora rädsla för allvaret. I våras såg jag premiären av Anna Azcárates, Lars Paulins och Robert Eks föreställning Scenario - en scenföreställning bestående av text och musik. Två språk, kan tyckas, men här förvandlade till ett och samma - en häftig upplevelse i sig. Scenario är något så ovanligt som en teaterföreställning beställd av Nenet, Norrbottens energikontor. - När Tord Pettersson från Nenet ringde och frågade om jag kunde tänka mig att göra en miljöpjäs sa jag bara nej först. Tänkte att det var omöjligt, att det bara skulle bli ett moraliserande kring sopsortering, så där pekpinneaktigt, säger Anna Azcárate. Frilanssamarbete
-Men så hörde jag ett program på radion som handlade om döende fågelarter, det kändes helt absurt. Då bestämde jag mig och ringde upp igen och sa ja. Den möjligheten har hon i dag, hon som efter många år på Norrbottensteatern lämnat sin fasta anställning och blivit frilansare. Det har också hennes tidigare kollega, Lars Paulin, länge en av Norrbottensteaterns musiker. De två hade redan börjat prata om ett samarbete, nu såg de chansen till ett. Tillsammans med musikern Robert Ek, som för två år sedan återvände till Luleå efter många år i Stockholm, skapade de Scenario. Nu gästspelar de under några dagar med sin föreställning på Norrbottensteatern. Plötsligt är de tillbaka på frigruppsarenan igen där de måste göra allting själva - skriva, komponera, spela, skapa scenografi, teknik - tänka på allt. Berättelse i vardagen
-Vi funderade länge, läste massor och lyssnade till föreläsningar. Tänkte stort, vetenskapligt, blev frustrerade, sökte olika lösningar. För var ska man börja nysta i en så komplex och oöverskådlig frågeställning. Men så återvände vi till det som enar oss människor - till vår egen vardag. Där hittade vi berättelsen. Parallellt byggdes texten och musiken till en berättelse som handlar om en dag i en kvinnas liv. En vanlig dag när allt plötsligt ställs på sin spets och tankarna tillåts flöda fritt. Det handlar naturligtvis om miljön, men framför allt om människan. Hon som vill så mycket, hon som gör så gott hon kan, som tänker storartade, men också små, tankar. Hon som plötsligt bortom stressen och jäktet blir seende. Inga pekpinnar, ingen rådgivning. Däremot massor av funderingar kring tillvaron och dessutom med ett tydligt hopp. Anna Azcárate spelar kvinnan, men i denna föreställning är det inte så enkelt att riktigt beskriva vem som gör vad. För musiken är en lika viktig del i berättelsen - ständigt pågående, som andas den med texten. - Som teaterarbetare har jag ibland funderat på om det har någon betydelse, det vi gör på scenen. När vi fick frågan tänkte jag att här har jag nu en chans att göra teater och musik kring något verkligt viktigt, säger Lars Paulin, som på Nenets hemsida liknar arbetets början med känslan av att dra igång ett 1.000-tons malmtåg. Men allt eftersom bygget fortsatte där på teaterns "verkstadsgolv", insåg de att det faktiskt skulle bli något. - Det här låter sig inte göras med alla musiker. Det handlar helt enkelt om att vi talar samma språk, vi tre, säger Anna Azcárate. Många strängar på lyran
En av idéerna med pjäsen är att den ska finnas på repertoaren länge för beställningar från hela landet. Till våren kommer Anna Azcárate att regissera på Norrbottensteatern och just nu sitter hon och bearbetar pjäsen Little Voice där Karin Paulin kommer att ha huvudrollen. Som frilansare gäller det att ha många strängar på sin lyra. Anna Azcárate kompletterar skådespeleriet med många andra uppdrag, musikern Lars Paulin skriver bland annat filmmusik, jobbar som ljudtekniker och stämmer pianon vid sidan om rena musikerjobb. Robert Ek, klarinettist i första hand, har återvänt till ett Norrbotten med större möjligheter än det län han en gång lämnade. Här finns både Norrbotten Neo och Norrbottens Kammarorkester, vilket gör att resorna till Stockholmsorkestrarna blivit färre. - Det har hänt mycket inom kulturområdet och här finns många bra och roliga människor att samarbeta med, säger Robert Ek. Ändå finns det något de alla saknar. - Vi pratar om att skapa något slags konstnärskollektiv när det gäller arbetet. En plats att jobba på och helst en experimentscen, ett ställe där sånt kan hända som annars aldrig skulle ha hänt.