Som vanligt är manuset skrivet förhand. Alla ändringar är gjorda med röd penna, men kravet på att skriva på ett kollegieblock med 34 rader har han släppt. Nu går det även bra att skriva böcker på ett kollegieblock med 29 rader.
I augusti kommer författaren Mikael Niemi ut med sin nya roman Fallvatten.
- Jag har gjort norrbottningar till flyktingar när Suorvadammen brustit, säger han.
Men det är älven, närmare bestämt Lule älv, som är navet, huvudpersonen i romanen, även om läsaren kommer att få stifta bekantskap med ett antal människor efter älvkanten. För vad händer om dammen brister? Vad händer de människor som drabbas, som måste lämna hus och hem? Hur agerar man i en katastrofsituation? Vad gör man först och vilka saker tar man med sig i flykten? Och vilken förödelse kan man vänta sig om nu dammen skulle brista?
Det är frågeställningar som författaren Mikael Niemi sysselsatt sig med under en mycket stimulerande skrivperiod, som han själv uttrycker det.
Berättar via yttre handling
Idén till romanen har han burit på under flera år. Ett tacksamt ämne, enligt honom själv, men egentligen inget nytt. Det finns andra som skrivit fiktiva berättelser om när dammen brister.
- Jag gillar också att berätta via en yttre handling, där kroppar rör sig och där berättelsen sedan glider in i folks tankar, till skillnad från författare som exempelvis James Joyce, där berättelsen utspelar sig i människan inre.
Reelt hot
Hotet menar han dock är reellt. Suorvadammen har drabbats av flera läckor och sättningar som man än så länge lyckats täta.
- Enligt de beräkningar som gjorts tror man att dammen en gång vart 10.000 år inte kommer att klara vattenflödet. När det inträffar vet dock ingen. Ingen vet heller vilket scenario vi kan vänta oss om dammen brister. Evakueringsplaner finns, men hur mycket vatten som kommer att rinna ut i skogen och vilken kraft det kommer att ha är egentligen bara gissningar och beräkningar.
Och det är alltså i detta högst verklighetsförankrade scenario han förlägger sin roman, för han påpekar att det är en roman, inte dokumentär realism han bjuder läsaren på.
- Jag har byggt om Porjus samhälle lite grann. Lekt lite för att bryta realismen. Jag härjar ganska mycket med huvudkaraktärerna. De har de inte lätt i min roman.
Intressanta moralfrågor
- Det är spännande att fundera över varför människor agerar som de gör i vissa situationer. Många är artiga och trevliga när de känner sig trygga, men det händer något när tryggheten hotas. Ta exemplet med Titanic. Vissa blir hjältar medan andra gjorde allt för att överleva. Vad är rätt och i vilka lägen är just det handlandet rätt. Moralfrågan är intressant.
Han exemplifierar med ett minne från Luleå när gatufesten hette Sjöslaget och Bob Dylan uppträdde på en av scenerna.
- Det var trångt innanför kravallstaketen, men gott om plats bakom. Jag var där med min fru (då flickvän) och vi bestämde oss för att klättra över kravallstaketet, men min fru blir tillbakaknuffad av en man. Han såg trevlig och städad ut och skulle troligen aldrig till vardags bete sig på det sättet, men i en trängd situation tog djuret över och han försvarade sig och sin flickvän. En primitiv reaktion vid fara.
Handlingen har han förlagt till nuet. Det finns inget klockslag, ingen tid i berättelsen, bara ett flöde av vatten, händelser, handlingar, tankar och känslor.
- Det är fascinerande att skriva i nu-form, utan att ge förklaringar. Jag stiger rätt ner vid människorna på älvstranden och upplever det kaos som uppstår. Jag har haft väldigt roligt, säger Mikael Niemi.