Det fylls alltså år just i dag. Också. Samt i går, måndag. Och även på torsdag.
Denna den 24 maj slår Robert Allen Zimmerman, född och kristnad till just detta i den ensligt blåsiga småstadshålan Duluth, Minnesota, till och fyller 70 år. Och innan ni ens börjar fundera över vem detta är så meddelar vi att det handlar om Bob Dylan (som han heter även juridiskt allt sedan 1962).
Den som fyllde år på måndagen var självaste undertecknad. Som därmed bara har kvar 143 år innan jag kan bjuda in till 200-årskalaset.
Och på torsdag lyfter vi unisont på vilka huvudbonader som helst inför den då 69-årige Levon Helm; legendariskt ihopkrupen gnom bakom trummorna i en av rockhistoriens bästa grupper, The Band, och gammal komp-kompis till St. Bob under först gruppnamnet The Hawks och sedan som The Band.
Om och i så fall hur Bob Dylan ämnar fira sin födelsedag är inte känt. Förmodligen kan det ändå troligen bli med ännu en konsert ingående i The Never Ending Tour, som drog i gång 1988 och som helt obesvärat pågår fortfarande.
Den 26 juni 1992 förekom Master Bob också, med sitt turnéband, på Sjöslaget i Luleå och rev av 17 låtar, inför en publik på cirka 20.000, på Vattenfalls parkering.
Nykterheten hos en majoritet av publiken var inte direkt påfallande och inte heller engagemanget eller kvaliteten hos His Bobism. Men det hela startade i alla fall med Rainy Day Women # 12 & 35 och därefter följde Lay, Lady, Lay, Cat’s In the Well, Just Like A Woman, Seeing the Real You At Last, Tangled Up In Blue, I’ll Be Your Baby Tonight, Love Minus Zero/No Limit, Little Moses, West L.A. Fadeaway, Mr. Tambourine Man, All Along the Watchtower, Idiot Wind, The Times They Are A-Changin’, Highway 61 Revisited, Ballad of A Thin Man och så en dånande avslutning i form av Maggie’s Farm.
Dagen innan, den 25 juni, befann vi oss ute på Kallax flygplats för att välkomna Bob Dylan till Luleå.
Vi från Kuriren, några från den lokala konkurrenten, samt lite rikspress. Och först kom han inte med det flyg han skulle komma med och då gav den lokala konkurrenten upp och stack tillbaka till redaktionen. Men vi och Aftonbladet blev kvar och - till sist landade det ett plan och då kom en kortväxt krullhårig man gående inne i ankomsthallen, iförd skinnjacka och solglasögon.
Då genomförde jag mitt kortaste möte med en världsstjärna, i det jag steg fram till Bob Dylan och sa ungefär så här:
- Hello Mr. Dylan and Welcome To The North Of Sweden! Would It Be Possible To Get A Short Interview With You?
Varvid Bob Dylan tittade uttryckslöst på mig (tyckte jag, i alla fall) bakom solglasögonen och på ett sätt som helt enkelt inte gick att missförstå besvarade min fråga med det enda men obönhörliga ordet:
- No.
Detta avskräckte mig inte alls, utan jag sträckte fram text-häftet till boxen Biograph och bad honom att (PLEASE!) signera det.
Och javisst - det gjorde han, utan några invändningar. Jag har sedermera blivit erbjuden 2.000 kronor för det häftet. Men jag säljer det inte. No Way José & No Deal.
Det här var den 26:e gången som Bob Dylan besökte Skandinavien och det har hunnit bli runt 40 gånger till sedan dess (inklusive den gången han skakade hand med Majestätet och tog emot Polarpriset på 1 miljon kronor).
Genom åren har en brokig legendflora kring Dylans besök i Luleå vuxit fram
(mera om detta i redaktör Alkbergs krönika).
Det enda som jag obetingat kan tro på är att han satt vid ett fönster på dåvarande SAS-hotellet och betraktade det ständiga sommarljuset utanför. Kanske (eventuellt) att han i sällskap tog en cykeltur på Gültzauudden. Men aldrig att han åkte till Kukkola-forsen för att bada bastu.
För övrigt är jag av åsikten att Bob Dylan borde få Nobelpriset i litteratur. Någon gång.
Så Bobban: stort grattis på 70-årsdagen!
Du är av det rätta virket och håller fint fortfarande!