När språket utgör tändtråden

Huvudpersonen delar in eleverna i skitar och idioter, där skitarna är de som lyckas, för att föräldrarna ser till att de gör det, och idioterna nöjer sig med en andra plats. Huvudpersonen tänker inte bli något lydigt husdjur och är från början, av klasstillhörighet, inte en av skitarna. Nej "hellre lägger jag mig i en grop med bensin och en stukad rosenbukett och tuttar på". Med pennans makt vill han förändra världen: Bomba skiten, bomba hjärnorna! Pennan är min pistol. Jag skjuter dig i ögonen. Dikterna tejpar han upp på anslagstavlan och de, tillsammans med en skitig städrock, sätter igång ett spretande uppror på skolan. Alla blir provocerade, när avvikelsen blir för synlig blir också hatet det. Språket utgör tändtråden. Rått, hotfullt, uppskruvat, i ett nästan uppsluppet tempo. Det här är en killbok, grabbig, provocerande grov i språket, fylld av adrenalin. Flickor i 16-årsåldern brukar föredra mer nyansrikedom och psykologiskt finlir. Här är det enbart hämnden och den därpå följande upprättelsen som utgör bränslet och som driver både "poeten" och den ännu mer utsatte Pålle att ta saken i egna händer. Pålle, huvudpersonens motsats och katalysator, lever under tortyrliknande hemförhållanden och har en bunker och vapen i skogen, med vilka man prickar apelsiner för att de sprängs som skallar. Här finns en koppling till skolmassakern i Finland, men den är inte huvudtemat, utan vilken väg man tar i korset. Frågan ställs på sin spets, det manliga våldets eller konstens? Ja, ska man välja upproret via konsten eller våldet, båda uttryck för kreativitet, men där ingen lyssnar om man inte drar ut i krig? Skjut apelsinen får mig att tänka på Bill Buffords ord om att alla rycks med huliganerna, när loppet går. En samhörighetens glädje inte olik den man får av att vara omtyckt eller älskad. Niemis penna dryper av förakt för alla som sover, som inte gör uppror mot helvetet, det vill säga den kasernliknande skolan. Det är bara i porträttet av huvudpersonens mamma som jargongen slipas något i en ömsint, motvillig beundran.

När språket utgör tändtråden

Studier i ondska som projiceras på barn har blivit en mäkta populär genre och Mikael Niemi hakar delvis på trenden när han skildrar vad som rör sig i några gymnasiekillars hjärnor i ungdomsboken Skjut apelsinen.