Det finns ständigt ett utrymme inne i texten för tankens utsvävningar, det spelar ingen roll hur obemärkt romanfiguren är, tänker gör hen alltid, i ständiga inre monologer, i en komplicerad psykologi som alltid orkar formulera sig.
Så får läsaren anpassa sig, följa med, lyssna till resonemangen när helst de kommer hos denne sundsvallsbördige författare som nu 100-årsjublieras med två nyutgåvor, en novellsamling och romanen Natt i marknadstältet från 1957. Efterord av Lars Andersson och Gunnar D Hansson, mycket kloka.
Vad är det som händer i denna senare roman? Jo; episk redogörelse för en oerhörd mängd livserfarenheter. Det låter kanske mindre intressant, men är tvärtom oerhört fängslande. Viktigast är några personer, en kaféinnehavare Paulina Dahl, maken Leopold, Zackarias, Paulinas brorsson. Deras gestalter och deras personligheter fyller romanen med liv och berättelse och kärlekar. Mest fascinerar nog den unge Zackarias, som ställer sig utanför lasarettet och väntar på – ja, egentligen väntar han på berättelser från de vilsna och nyutskrivna människor han träffar där.
Ahlin är så full av psykologins djupskikt att man ofta under läsningen tycker att stadsmiljön, de fattiga lägenheterna, de påvra cafeerna och de ståtliga stenhusen (på något sätt är det ju alltid Sundsvall) bleknar bort och istället öppnar sig inre rum, i en oändlig räcka efter varandra, stora, förunderliga, överraskande. En slags sanning ska sökas i dessa rum, en äkthet och en renhet mellan människans individer, och på vägen till denna utopi ska alla infernos stationer av missförstånd, av hat, smärta, falskhet och lögner passeras. Skärselden är en fattig lägenhet i Sundsvall med två makar som älskar varandra, men aldrig riktigt kan nå varandra.
I en essä från 1950 talar Ahlin själv om en upplevelse som nästan verkar programmatisk för hans skrivande: "Skillnaden människa och människa emellan, de olika villkoren, gick in i blodet, tog sitt säte i det allra personligaste ... ett obotligt missförhållande bestämmer våra liv, ett missförhållande, vars korrumperande kraft ingen av oss kan dra sig undan."
Få svenska författare har kraften i sin prosa att låta växelspelet mellan två människor belysa deras egenheter till en djupverkan som är lika allsidig som existensen. Alla ger och alla tar, den enes svaghet speglar den andres, all mänsklig strävan är helig eftersom den är äkta och först i det ögonblick människor ser detta – ser de också varandra. Ofta är det då för sent, för trasigt, förbi.
När läsningen fördjupats i de trakterna börjar man också förstå hans djupa kristna övertygelse. Blankstrykerskan Hedvig tappar sin enfödde Joel så att han blir förlamad för livet. Hennes existens därefter är en livslång botgöring, ett utplånande av skuld ända fram till den punkt hon kan försonas med sin bittre, alkoholistiske och hatfyllda son i en rent evangelisk scen och helt enkelt dör i hyresrummet, dit hon skaffar allt han begär, sprit såväl som prostituerade.
Men lika ofta ser man skärvorna av Ahlins ungdomsarv, en ljus kommunism, tränga igenom skildringarna. Den existentiella retoriken verkar nedärvd i varenda människa i texten, även om den politiska agitationen helst ryms i några oförglömliga porträtt av lokala arbetarklassintellektuella.
Lars Ahlin är beroendeframkallande, gör därför inget motstånd!