Alla vi som tycker om att sjunka ner i läsfåtöljen för att tillsammans med en roman och dess författare ge oss iväg till ett okänt land, befolkat med okända människor: Hur går det till? Vad är det som får oss att känna att vi liksom kliver in i en annan värld? Vad är det som händer i vårt medvetande, vår själ, när vi läser en roman? Hur arbetar hjärnan, hur sätter den ihop de olika delarna till en helhet?
De frågorna är utgångspunkten för de så kallade Nortonföreläsningar Orhan Pamuk höll vid Harvarduniversitetet i USA 2009. De gavs direkt ut på engelska, äntligen har de kommit på svenska. Förnämligt översatta av Mats Müllern.
Pamuk som fick Nobelpriset i litteratur 2006, utgår från sitt eget romanläsande när han funderar på hur man hittar romanens väsen. I sin ungdom plöjde han oerhörda mängder litteratur, och funderade redan då en hel del över teknik och berättarkonst. Men han avslöjar att det inte var förrän han nått en bit över 40 år och redan publicerat flera romaner som han till fullo insåg vidden av allt vad en roman gör med oss.
Ett återkommande exempel han använder för att visa sina åhörare och läsare hur det fungerar är en scen ur Tolstojs Anna Karenina. När hon sitter på tåget mellan Moskva och Petersburg och försöker läsa en roman, men är alltför uppjagad och förvirrad efter att ha mött och förälskat sig i Vronskij. Genom Annas ögon får vi se snöfallet utanför fönstret, det förbiglidande ryska landskapet, passagerarna i kupén. Vi känner hennes rastlöshet och oro, identifierar oss med henne och simsalabim har vi också hamnat inne i tågkupén.
Medan vi läser gör vi oss oupphörligt bilder i vårt inre, bilder som vi uppfattar som tredimensionella, som verkliga. Pamuk går så långt som att säga att när en roman är riktigt bra så är den verkligare än livet självt. En förutsättning för att författaren ska lyckas i detta sitt uppsåt är att de vardagliga detaljer han använder för att "måla" scenen är bekanta för oss, på ett eller annat sätt. Att de anknyter till något vi själva har upplevt och erfarit. Som läsare söker vi de olika detaljer som knyter romanens verklighet till vår egen, och allt vi läser noteras någonstans i någon hjärnvindling, för att ligga där och vara ihågkommen och bli till en del av den värld som uppstår i mötet mellan författarens ord, boksidorna och vår egen läsupplevelse. Därför blir varje läsares upplevelse av en bok unik - alla har vi ju unika erfarenheter och minnen. Alla tolkar vi saker på vårt eget sätt. Och medan vi gör detta får alla registrerade saker stor tyngd, en diskhandduk som ligger slängd över köksstolens ryggstöd lika väl som de fördragna gardinerna; det är substantiven som hjälper oss att förstå romanen, dess syfte, eller som Pamuk väljer att kalla det, dess kärna.
Pamuk menar att den moderna människan behöver romanen för att finna meningen med livet - den fråga som ständigt sysselsätter oss, men som sällan får något svar. Medan vi läser en roman söker vi efter svaret på livets gåtor i de bilder och scener som virvlar genom hjärnan på oss, och efteråt, när vi kommit till slutet och tycker oss ha förstått romanen känner vi oss tillfredsställda och aningen klokare.
Jag känner mig aningen klokare efter att ha läst Pamuks essäer. Ibland kan jag tycka att han närmast är kokett i sitt sätt att framställa sig själv, och sina förtjänster. Men vad gör väl det, han är en fenomenal berättare. Även när han teoretiserar.