På härbrets nock sitter två ugglor av plåt tätt intill varandra på en vindflöjel. De är orörliga. Ändå är det inte helt vindstilla. Det syns på den vita röken som bolmar upp från skogsbrynet där skogsmannen Allan Nordmark går i eviga cirklar kring sin tjärdal; en vedhög stor som en järnåldershydda, med väggar beklädda av torvkakor som skurits ut ur blåbärsskogens vegetationstäcke.
Det är den 90:e tjärdalen han bränner, så han vet hur viktigt det är att ge akt på vinden. Helst ska det vara stiltje. Om man får önska. Strax lägger sig röken efter gräset och det är inte bra: när det blåser in i torven blir förbränningen ojämn. En stor havsgrön presenning som fångar upp sjöns västliga vindar spikas upp mellan furorna, och snart stiger röken mot himlen igen.
Riset nedåt
Fem karlar rör sig i tjärdalens dimma, alla har sina uppgifter: så fort ett glödande hål uppenbarar sig ska det täppas till. Lennart Wenberg från grannbyn Pojmis stödjer sig mot en krokig sälgkäpp och agerar olyckskorp. När presenningen spänns upp tror han att den ska smälta, tallarna blir vrak när det slås in spikar i dem, och när lågor slickar torven är tjärdalen på väg att brinna opp. Kring hans gummistövlar snor en kolsvart hund. Hon har inget namn, berättar han, men hon kallas Tjippen och hon snusar, slickar i sig lössnus från husses fingertoppar. Han pekar med käppen för han har en fundering: varför lägger de torven med jorden uppåt och riset nedåt?
- Jag tycker det skulle vara som bättre att ha mossan ner, men det är väl nåt special det där, som de har kommit fram till.
Några ord ropas på Överkalixbondska och genom röken kommer svaret, först på bondska och sen på svenska: undersidan är skräpig och där riset sitter släpps det igenom mer syre så att det inte täpper igen helt och hållet.
Tjärdalsbok
Första gången Allan, som är född och uppvuxen i Dirivaara i norra delen av Överkalix kommun, var med på en tjärdal var han omkring tio år och sedan dess har han fört statistik med datum, vedmängd och tjärlitrar i en särskild bok. Hantverkskunskaperna har gått i arv från far till son.
- Farsgubben brände tjära, och farfar brände tjära, säger Allan. Farfar var stor tjärbrännare. Men jag har aldrig sett honom, han var död när jag föddes.
Lars Nordmark är Allans son, 30 år gammal. Han har uppskattningsvis varit med på ett tjugotal tjärdalar, men till skillnad från sin far har han ingen bok, och han tror heller inte att han kommer att fortsätta med hantverket. Han är civilingenjör och bosatt i Luleå men veckopendlar till Kiruna där han arbetar med gruvan. Att samla stubbar och klyva ved tar för mycket tid, tycker han. Men känner han då ingen skyldighet att föra vidare kunskaperna till nästa generation?
- Inte i dagsläget, men när man blir lite äldre kanske, säger han och kisar. När man får egna barn.
Allan överväger att sätta upp ytterligare en presenning men då säger Lars ifrån.
- Sätt inte upp något mer. Det går inte att gå där inne då. Avvakta med den.
Allan blir stående med blicken mot röken, och när Lars försvunnit säger han:
- Jag skulle vilja ha en presenning till här.
Men det fick du inte för pojken.
- Jo, men jag tror jag sätter en ändå.
När den andra presenningen kommit upp är Allan nöjd.
- Se vad det brinner bra. När röken far rakt upp, då är det okej.
Moderna hjälpmedel
Elden knastrar mjukt innanför torven, bortifrån sjön skränar en korpunge. Då och då knattrar motorsågen igång och river hål i stillheten. Det går fortare att såga upp torvstycken än att hacka med torvyxan. Traktor, finndiesel, gasolbrännare av flasktyp och isoleringsskivor till släckningen är ytterligare några moderna hjälpmedel som nyttjas, men annars går arbetet till som gammalt tillbaka, med sotiga skylkrokar och en träränna åt tjäran som destilleras fram. Några hundra liter tror Allan att det kommer att bli när tjärdalen brunnit ut om ett och ett halvt dygn. Slutprodukten säljer han till folk som har båtar, timmerhus, spåntak och träskidor. Timlönen blir inte många kronor.
Det tar ett par timmar. Vid de första tappningarna strilar gulbrunt vatten ner i hinken. Torvvatten, ser ut som trollpiss. Därpå följer tjärvattnet, en gång betraktat som universalmedicin, även bra mot mygg och knott. Man kan dräpa löv med det också. Nu slås det ut. Slutligen kommer den första rännilen tjära, brunsvart och seg.
- Jag tycker att det är så roligt att se att tjäran rinner till slut. Att man lyckas varje gång, säger Allan Nordmark som nu har ett långt och rökigt dygn framför sig.