Utan djupare skuggor men med en väldig uthållighet har hon fortsatt sin gärning som alldaglighetens krönikör i flera årtionden nu.
Ingen händelse har varit för liten för hennes penna, ingen frukost, ingen lördagsdans eller bilfärd till barn eller barnbarn har kommit undan. Hennes nya bok Glada dagar följer mönstret från de föregående, många korta reflektioner, några längre kåserier, enstaka instoppade dikter. Letar man dramatiska vändningar eller överraskningar blir man bara besviken, nöjer man sig med bekräftelsens jämna hemkomster blir allting bra.
Men den här gången har jag känslan att det blivit en bok för mycket. I tidigare läsningar av henne har jag känt viss tillfredsställelse i de stunder när jag märker hur berättelsen liksom får eld och kraft av att komma mycket nära, brännande nära. Och då har texten ändå levt fast det mesta förblivit outsagt. Men nu läser jag om utflykter runt mest hela världen utan att känna just någonting alls. Paris, Rom och Nya Zeeland.
Kanske är det bristen på vardaglighet som gör att Anita Nilssons penna inte vill göra tjänst den här gången. Hon kan absolut finna sina motiv och sin motivation i klanglöshetens veckor mellan Bergnäset och någonting en halv fjärdingsväg bort. Under lite hetare solar borde hennes texter kasta en och annan skugga där fantasin får plats. Tyvärr gör de inte det, stilen utan stora bokstäver överger sig själv.