När ödet knackar på dörren

I en tid när musiklivet till stor del består av treminuters slagdängor som är populära i några veckor känns det väldigt inspirerande att få rikta fokus på ett verk som verkligen har hållit tiden stången. För just i dag fyller ett av musikhistoriens mest berömda verk 200 år, nämligen Ludwig van Beethovens femte symfoni. Vem har inte hört det inledande motivet? Få stycken har en så slående start, som om det säger: "hör upp, jag har något viktigt att säga". Under Andra världskriget använde sig till och med BBC av dessa fyra första toner som signal när det skulle meddelas viktiga händelser från fronten. Blekt intryck
De första skisserna till stycket dyker upp redan 1804, alltså fyra år före uruppförandet. Beethoven var inne i en mycket produktiv period och skrev flera av sina mest berömda verk under denna tid. Detta kan man inte minst ana när man studerar programmet för den konsert på Theater an der Wien där verket mötte offentligheten. Här ser vi att även till exempel den sjätte symfonin och den fjärde pianokonserten hade sina uruppföranden vid samma tillfälle. Det var för övrigt en ganska misslyckad tillställning där orkestern inte hade hunnit med mer än en repetition och därför gjorde ett blekt intryck på publiken. Dessutom var det kallt i konsertsalen, det var ju ändå december, och arrangemanget tog hela fyra timmar i anspråk! Det skulle faktiskt dröja ett och ett halvt år till innan styckets segertåg verkligen tog fart. Verket är i grunden en klassisk symfoni men med, som för nästan alla Beethovens verk, några verkligt nydanande drag. Till exempel så kan man, om än med lite god vilja, spåra det inledande motivet i alla satserna. Detta gör att det upplevs som en sammanhängande helhet. Dessutom utökade Beethoven orkesterns storlek till nya dimensioner genom att lägga till trombon och piccolaflöjt. Som ödet
Men det som jag tror har gjort verket allra mest odödligt är ändå den stämning det ger. Den brukar ju kallas för Ödessymfonin, Beethoven lär, enligt en legend, ha sagt till sin förläggare att detta är ödet som knackar på dörren och samtidigt pekat på de första takterna av partituret. Om det är sant eller inte spelar mindre roll. Det viktiga är väl ändå att det skulle kunna stämma, för musiken låter ju sannerligen så. Men om man tar sig tid att verkligen lyssna på hela symfonin kommer man att märka att redan i andra satsen vänds denna ödesmättade stämning till en mer trotsig och hoppfull dito. Satsen har två teman och särskilt det andra låter nästan som en segermarsch. Det klingar dessutom i C-dur, som för Beethoven var en verkligt jublande tonart, till skillnad från den inledande satsens c-moll. För mästaren var tonartsvalet inte bara en slump utan ett klart val för att förmedla rätt stämning. Triumfen
Den tredje satsen, vars inledande tema är nästan identisk med Mozarts huvudtema i hans 40:e symfonis sista sats, är ytterligare ett steg mot segern och i sista satsen står triumfen inför dörren. Personligen har jag ett mycket starkt minne förknippat med denna symfoni. Någon gång i början av 1990-talet lyssnade jag en lördagsmorgon på P2:s
Ring musiken. En dam ringde in till programmet och önskade femman. Jag minns att jag, med en viss arrogans som antagligen bara en musikhögskoleelev kan anlägga, fnös för mig själv. Pfff, kunde människan inte ha valt ett mer "intressant" stycke. Programledarna fick välja inspelning och jag tänkte att nu kommer väl Karajans sömniga tolkning. Men jag fick mitt livs överraskning, fram klingade, nästan exploderade, Carlos Kleibers tolkning från 1975. Och om du, käre läsare, bara ska lyssna på en enda inspelning av verket, välj denna, den är formidabel!