När naturen är besjälad

Bergssidorna i den vackra och monumentala bilden Svart Giisavárri är fyllda av små plirande ögon som spanar ut ur det mörka bergsmassivet. Tvärs över rummet som en pendang till denna bild ser vi samma bergsformation Giisavárri i ett bländande och av guld glittrande dagsljus. Här och var sticker små benpipor och tofsar av kläde ut ur bilden som tycks i ordets rätta bemärkelse vara handmålad. Överallt ser man spår av handens fem fingrar som applicerat färgen över den stora pannån. Handmålningen blir som en personlig hälsning från, eller till, en annan tid. Många grottmålningar från paleolitisk tid utgörs just av bilder av händer. I nästa rum möts vi av bilden Mjuka ögon som utgörs av en målad tallstam beklädd med klasar av ögonformade tofsar mot en smetmålad vit himmelsfond. Nattens tröstare är ett berg täckt av svarta gnurglor eller om man så vill hattifnattar som stirrar ut mot oss, och över alltihopa tindrar vita stjärnor på en klar men kolsvart natthimmel. Eller är det möjligen så att även stjärnorna glor på oss? Vi är i alla händelser iakttagna! Pieski arbetar med akryl och olja och kombinerar dessa färger med pigmentpulver, hinkvis med målarmedier, silketråd och diverse textilier. Ett och annat renkok har även fått lämna bidrag till de benknotor som förekommer i hennes bilder och installationer. Benbitarna har i vissa fall blivit ristade med bilder eller så har de bemålats. I objektet Under björken ser vi ett kärleksmöte mellan två älskande ingraverat på ett renkranium, lätt dolt av björkens lövverk. På en liten hylla framför den tvådelade bilden Dimma står ett litet gäng "muminfigurer" av ben och iakttar oss medan världen bakom dem fördunklas. Är de måhända rådare? Hela Pieskis utställning ger intryck av uppfattningen om en besjälad natur. Man brukar beskriva företeelsen som animism och på våra breddgrader shamanism. Det är verkligen inga nya tankar, de är lika gamla som mänskligheten själv. I den besjälade naturen bevakas ibland platser och områden, djur och människor av andliga väsen, så kallade rådare som bestämmer över naturens tillgångar. Det gäller att hålla sig väl med dem om man vill att det ska gå bra för en. Den besjälade naturen kan även vara opersonlig som i Spinozas panteism där Gud och tillvaron är ett och detsamma. Den kan också se ut som förromantikern Rosseaus naturfilosofi eller som poeten Walt Whitmans, eller som vår tids James Lovelocks Gaiahypotes. En vision som utvecklats av nyandliga strömningar till Gaiateorin där hela jorden är en levande organism. Hur djupt förankrad tanken på naturens besjälning är i Outi Pieski vill jag låta vara osagt. Det förefaller mer som om hon mestadels leker med tanken och materialen i sina målningar, ganska respektlöst dessutom. Lika respektlöst, men dessvärre rätt valhänt, leker hon med videokameran i den för utställningsformen så påbjudna videon som måste till för att det skall betraktas som samtidskonst. Verket heter Dáktas dakta och är en möjligen festlig animation där benknotor förvandlas till dockor som passerar revy. Även detta är ett shamanistiskt tema där världen är en illusion och där vi är marionetter som styrs av bakomliggande krafter. Så långt hänger jag med, men filmen faller platt vad gäller teknik och gestaltning. Poängen med konst är att den genererar ett upplevelsemässigt mervärde med en viss beständighet över tid. Bra mycket bättre videounderhållning kan jag få från kabel-tv. Måleriet är Outi Pieskis styrka. Hennes valhänta objekt betraktar jag mer som eftergifter åt den dogmatiska konceptualism som så starkt sätter sin prägel på samtidens konstdiskussion.

När naturen är besjälad

Naturen ser dig, tycks Outi Pieski mena i sina stora målningar som hon visar på Konsthallen i Kulturens hus. I många av bilderna anar man ögon som tittar tillbaka på betraktaren.