- Men vad i hela världen har han i den här berättelsen att göra? tänkte jag. Fick inte ihop det, gick länge och funderade, säger Åsa Larsson
Patriarken Hjalmar Lundbohm, mytomspunnen, särskilt i Kiruna. Honom ger man sig naturligtvis inte på hur som helst, särskilt inte om man själv har sina rötter i staden och gärna återvänder. Som nu när det är dags att presentera den nya romanen Till offer åt Molok, den femte i ordningen om åklagaren Rebecka Martinsson, polisinspektören Anna-Maria Mella, hundföraren Krister Eriksson, grannen Sivving och de andra vid det här laget välkända Kirunaborna. Då väljer Åsa Larsson att besöka två bibliotek - det i Kiruna och det hemma i Mariefred. Dessutom författarscenerna på bokcafé Pilgatan i Umeå och Kontext i Luleå. Sen får det vara nog.
- Jag skulle verkligen vilja vara ute och prata med läsare på fler bibliotek, men författaren som är trevlig och kammar håret skriver inga böcker och kan därför inte existera samtidigt som hon som skriver. Det är ett val jag gör helt enkelt, säger Åsa Larsson som tar med sig Hjalmar Lundbohm-experten, museichefen och numera forskaren Curt Persson upp på författarscenen både i Kiruna och Luleå.
Berättelsen rasade ner
Ett internationellt författarbesök har hon också bokat in - i Colombia. Men inbjudan till New York har skjutits upp till nästa år. Hittills har Åsa Larssons spänningsromaner kommit ut på 24 språk i över 30 länder. Ytterligare en roman om Rebecka Martinsson blir det, men sedan är det slut.
- Man måste veta när man ska sätta punkt, säger Åsa Larsson som gärna pratar om den kreativa processen bakom sitt skrivande.
I en krönika i radions Godmorgon, världen! berättade hon om hur hon en tidig helgmorgon lite småsur körde sonen till simträningen. Satte sig där vid bassängkanten och såg honom ta tid på sig, kände irritationen växa, men fick snart annat att tänka på. För plötsligt rasade den bara ner, den där historien hon så länge försökt komma underfund med.
- Jo, men sen skulle den ju skrivas också. Men historien, berättelsen, den fick jag på plats där i badhuset. De flesta författare värjer sig mot pratet om inspiration, talar hellre om transpiration och sittfläsk. Kanske har det att göra med att vi vill vara rediga och ordentliga, men sanningen är ju att vi alla fiskar från vårt undermedvetna. Vi har så dålig koll på vad som egentligen händer under den här processen, som sker väldigt omedvetet, och när vi ska tala om den blir det alltid efterhandskonstruktioner, säger Åsa Larsson.
Transpiration och inspiration
Den här gången har hon haft särskild anledning att fundera över hur författandet verkligen går till eftersom det gått lite trögt. Under tiden har hon "klappat hästen och tagit hand om sina ungar". När jag frågar om det har varit ångestfyllt dröjer hon några sekunder med svaret, vilket är en lång tid när det gäller Åsa Larsson.
- Ångestfyllt är ett stort ord. Men det är klart att jag hellre hade skrivit. När man vaknar en morgon och inte längre är förälskad, då är det ingen mening, sade en gång Sara Lidman apropå de här svårigheterna. Hur mycket du än försöker, hur mycket du än sätter dig där och transpirerar - utan inspirationen blir det ändå ingenting.
Dessutom är allt relativt. Sedan debuten 2003 har Åsa Larsson presenterat en ny roman vartannat år. Mellan den förra och Till offer åt Molok tog det drygt tre. Kraven på produktionstakten är mer uppskruvad när det gäller deckare jämfört med annan skönlitteratur och så här efteråt konstaterar hon att man ju faktiskt inte behöver leva upp till förväntningarna.
Verklighet och fiktion
Även den här gången låter hon två berättelser löpa parallellt boken igenom. I den ena anträder skollärarinnan Elina Pettersson en resa från Stockholm till Kiruna i april 1914. Resan är beräknad att ta trettiosex timmar och tjugofem minuter, men blir betydligt längre på grund av alla snö som ligger på spåret. I Gällivare får fröken Pettersson sällskap av disponent Lundbohm som trött och nedstämd tar plats i tåget. I restaurangvagnen möts de båda och blir förälskade.
- När man skriver är man dumdristig, då funderar man aldrig på vad folk ska säga. Det var svårt att göra Hjalmar till människa, han är liksom så ikon-aktig.
Men allra svårast hade Åsa Larsson ändå med sin lärarinna. Gick länge och grubblade på vem hon var, varifrån hon kom. Kände att hon gärna blev en bokmärkesflicka.
- I verkligheten fanns det ju flera starka och intressanta kvinnor runt Hjalmar Lundbohm. En av dem var journalisten Ester Blenda Nordström, Sveriges första Wallraffare. Hon tog bland annat tjänst som piga och rapporterade om sina erfarenheter i en serie reportage. Dessutom arbetade hon som ambulerande lärare i Lappland. Men jag valde ändå att skriva om Elina Pettersson, en fiktiv person.
Intressant iakttagelse
För ljuger gör Åsa Larsson bara "när det tjänar sagan".
- När det gäller Hjalmar har jag i stort sett hållit mig till sanningen, alltså när det gäller händelser och situationer som är dokumenterade. Några personer är påhittade, andra har funnits i verkligheten.
Hon gillar den där tidsperioden, det tidiga 1900-talet. Tiden när landet byggdes med värden som nu håller på att raseras. Kanske är det till den tidens berättelser hon styr när hon avslutat sin serie om Rebecka Martinsson.
- Jag har många tankar. Och alla berättelser som springer omkring här uppe i huvudet kommer från Norrbotten! Där finns inte en jäkla sörmländsk, trots att jag flyttade från länet 1989! Är inte det intressant?