Alla gör vi upp med vår barndom och med våra föräldrar. På något sätt. Vi kan inte vara kompatibla med dem förrän vi inom oss gjort det stora faders- eller modersmordet. Myten om oss själva kan ta sin början när som helst under livet. Behovet att berätta hur det egentligen var brukar kulminera i 40-årsåldern, därefter tappar det intresse också för biografen. Mark Twain lär ha sagt att ju äldre vi blir desto mer tar historien om vårt liv över och maskerar det som verkligen hände.
Och aldrig kikar vi in i vårt inre slakteri.
Det har blivit vanligt att författarbarn skriver om sin barndom och sina föräldrar. Man går ut offentligt med vad som dolde sig bakom den lyckliga fasaden därför att man har möjlighet att få boken utgiven. Man hoppas säkert också att man äntligen själv ska få bli sedd. Böckerna får en stormig och kortvarig uppmärksamhet och skulle i de flesta fall förmodligen inte ha getts ut om inte föräldrarna varit just kända. Johanna Ekströms självbiografiska skildring Om man håller sig i solen är den senaste i genren och de berömda föräldrarna är Margareta Ekström och Per Wästberg.
Livet i det vackra huset på Stora Skuggan, med Norra Djurgårdens parklandskap utanför, är som gjort för att visas upp i Månadsjournalen. Allt är synnerligen smakfullt, kakelugnar, vackra trägolv (var har ni mattorna frågar gästerna och får till svar att man vill ha golven så här naturliga) och dyra antikviteter. Barnen, Johanna och hennes bror, är alltid med . De ligger under bordet och lyssnar när föräldrarna har gäster, de stojar runt det ostindiska porslinet och kryssar mellan de antika möblerna. Ingen förmanar eller plockar undan dyrgriparna, här är oskuldsfullheten ett ideal och LYCKAN ett livsmål. Barnen följer med på resor i Europa och de ärver intresset för kultur och litteratur. Föräldrarna lever "symbiotiskt" med varandra och det utesluter förstås barnen.
Men Johanna vet hur hon ska få uppmärksamhet. Hon är ett smart och talangfullt barn och ställer in sig på föräldrarnas kulturella nivå och får applåder. Föräldrarna är "metaforiska" och deras livsmål är, enligt Johanna Ekström, att aldrig vara triviala eller vardagliga. I varje stund måste även barnen vara beredda på att visas upp som om livet vore en teaterscen. "Förnekelse" kunde vara den här pjäsens titel.
Johanna Ekströms språk är stundtals så vackert och poetiskt att när den lyckliga fasaden läggs i ruiner blir även raserandet till teater. Ordciselerandet motverkar ibland syftet att visa upp en råare sanning. Men när hon lyckas visa sin vrede skriver hon med hjärtats mod. Här finns skildringar som gör fysiskt ont, som när mamman drabbats av stroke och den vuxna dottern reser med henne till Venedig.
Mamman har svårt att ta sig uppför trappstegen i båten. Dottern blundar av rädsla. Hon sträcker ut sin hand och: "Jag ser framför mig hur greppet slinter, hur hon tumlar ner i lagunens vatten, tyst och hjälplös med sin käpp i handen. Hur hon som redan är till hälften dränkt i sin språklöshet nu slutgiltigt drunknar. Hon som födde mig utan att skrika skulle dö utan att ge ett ljud ifrån sig. Hon som borde ha övergivit min pappa i ett långt tidigare skede och blev övergiven både av honom och av sitt enda försvar; språket."
Det dubbla sveket. I en teveintervju säger Johanna Ekström att hon kan bättre förstå sin pappa efter att ha skrivit den här boken, medan mamman fortfarande är ett enigma. Ett "mord" återstår sålunda. Att krossa det känslomässiga vakuum som är mammans, för att kunna upptäcka den egna skulden och kärleken.