När livet blir en avstannande text

Någon säger: Det här livet kunde jag inte leva. Första meningen i Eva Ströms nya roman Claires leende. Så att man omedelbart förstår att i denna bok är undergången oundviklig. Den speglar, på flera olika plan, att man faktiskt, ja på goda grunder kan se livet som meningslöst och självmordet som meningsbärande.
Det där sista ordet är svårpreciserat, men klart är att den av livet rikt gynnade flickan Claire Säwes finner att livet är ett slocknat träd som lika gärna kan huggas ner. Medan andra jämnåriga finner sin väg genom tonårsvånda och hormonella stormar, genom sturm-und-drang, ja, ungefär som det alltid varit så finner Claire att allting i tillvaron långsamt töms på ljus. Varje händelse, minne, alla platser, människor, allt blir en grå film vars avslutande scen man är fri att sätta upp själv.
Det historiska arvet, släktgodset som tronar alltmer förfallet, men fortfarande vackert är en kuliss för ingenting där fadern envist dröjer sig kvar. Kanske förvaltande minnet, kanske den oundvikliga undergången. Körsbärsträden ska blomma i den stora trädgården, men stället är förvandlat till museum i upplösning eftersom den tid som en gång skapade Säwes är borta. Och godset lukar däven ull och övergivenhet.
Man kan leva sina liv skriver Eva Ström. De kan bekräfta historiens gång som i Gustav Säwes fall, ett eremitliv visserligen, ändå fullt möjligt. Och de kan finna sina vägar med tonårsuppror eller lydighet, som hos Claires jämnåriga Nini och Linda Bell. Till slut blir det någonting av omständigheterna, livet blir en utväg och det har färg, smak och ljud. För modern Marianne är livet en pendelrörelse mellan det gamla livet på godset och det nya utanför. För Claire är livet en avstannande text.
Eva Ström skriver Claires öde med en isande skönhet, med meningar så formfulländade och musikaliska att läsningen modererar sig själv till försiktighet och lyssnande. Hon skriver kontrapunktiskt som barockens musikmästare, det spelar ingen roll hur enkelt temat är, innan stycket avslutas har det lockats av alla sina hemligheter och möjliga variationer. Ingen författare skriver i nutid en vackrare svenska.
En del skönhet skapar mening, varför saknar då Claires skönhet betydelse? Hon som kan le det nittonde leendet, medan de övriga arton är fel och falska. Hon som liknar Botticellis Venus, alltid rätt, alltid nytt mode, Florens, självklar elegans. I sitt leende lever hon, men det räcker inte till.
De färdiga svaren finns inte i Eva Ströms bok. Planmässigt och beräknande tar Claire Säwes sitt liv. Eller gör hon det? Vad är det man tar från ett liv som tycks sakna liv? Det möjliga alternativet, svarar de flesta av oss. Det liv som kan ingjutas i livet, reproduktion, strid, sociala spel, ambitioner. Hejdlösheten i att leva måste träffa varje individ, men ibland missar den målet. Och självmordet som det yttersta ifrågasättandet av allt detta andra, det vi väljer att göra. Den yttersta synden och den yttersta möjligheten.