När konstnären Anastasia Ax bjuder in åskådarna till performance är det en intensiv upplevelse det bjuds på. I ett vitt pappersinklätt rum i Konsthallen bjuds vi med på en resa, ett konstverks tillblivelse. Av de tomma vita väggarna och golven är det vid slutet av denna performance en gigantisk svart/vit teckning av vatten och bläck och vi åskådare har fått se en skapelseprocess av sällan skådat slag.
Likt födslovåndor ekar de ljud Anastasia Ax arbetar med, samtidigt som hon vandrar runt i rummet, slänger vatten och bläck på väggar och golv, spottar bläck, river sönder pappren, målar med munnen och händerna ...
Det är fysiskt, aggressivt och ångestfyllt på ett kroppsligt plan. Den lågmält, aggressiva energin konstnären förmedlar sprids in i min mage, som att få ett knytnävslag, och illamåendet stiger. Jag kan inte låta bli att undra hur hon mår av allt bläck hon tar i munnen.
Samtidigt är denna performance helt magisk, förtrollande och fascinerande. Det är en uppvisning i mod och total utblottning, för att ställa ut ett färdigt konstverk kräver sitt mod. Att bjuda in publik till en hel skapelseprocess kräver ett annat. Och Anastasia Ax har ingen fallskärm, vare sig mot sig själv eller sina åskådare. Det är smärtsam närvaro och vi åskådare bjuds in i det mest privata.
Vanligtvis brukar Anastasia Ax jobba med ljudkonstnärer. Det är första gången hon sköter ljudet själv vilket kan förklara den smått trevande inledningen av performance akten. Det känns som hon först efter ett tag hittar en samstämmig rytm mellan ljud och vatten/tusch, så att allt blir till ett och samma uttryck. Men vilket uttryck sedan. Det är bara att tacka Anastasia Ax för denna konstnärliga resa.
Den andra performanceakten bjuder Valeria Montti Colque på tillsammans med Gabriel Tobar, Pelle Josephson och Sara Danckwardt.
Den startar ute på Storgatan i Luleå där de utklädda till hybrider; indianrobotar, regnbågsberg, krigare och drömmar sätter färg på gatubilden denna gråa fredag. Med musik bjuder de upp till dans. Det påminner om ett mindre karnevalståg som efter en promenad Storgatan upp och ned avslutas på Konsthallen vid Valeria Montti Colques installation Smoke gets in your eyes.
Till skillnad mot Anastasia Ax konkreta utförande, bjuder Valeria Montti Colques performance snarare på ett fantasifullt spektakel, ett sorts drömlikt tillstånd där det mesta kan hända.
Precis som i sitt övriga konstnärskap har Valeria Montti Colgues sytt sina dräkter av skrot och second hand, det som blivit över i dagens konsumtionssamhälle och skapat dräkter som väl hör hemma i hennes mytologiska bildvärld. Och som en känga mot dagens konsumtionsmönster med globala miljöproblem som följd har hon skapat något nytt av det som slängts som är färgstarkt, festligt och kul.
Åskådarna bjuds in i ett utforskande som suddar ut gränser, väl i linje med konstnärens arbete med att beskriva korsningar av kulturer, mänskliga beteenden och sökandet efter en identitet i ett mångkulturellt Sverige.
Framför allt tror jag att de flesta var glada efter denna performance. Den satte åtminstone fart på min fantasi.