När konsten skapade egna arenor

För tio år sedan visade gamla Konstens hus i Luleå utställningen Hjärtat sitter till vänster. Namnet kommer från ett av sångaren och låtskrivaren Kjell Höglunds många egenproducerade album. Nu återkommer samma curatorer som då, Ola Åstrand och Ulf Kihlander, med en exposé sammanställd av konst från årtiondet 1975-85. Denna gång har man lånat utställningstiteln från ett manifest av poet- och konstnärskollektivet Vesuvius där bland andra poeterna Bruno K Öijer, Eric Fylkeson och konstnären Leif Elggren ingick. Som sinnebild för utställningen har man använt Carsten Regilds bild av en svart glödlampa. Årtiondet präglades av de ungas motrörelse mot en alltmer dogmatisk och sekteristisk vänster, samtidigt som en borgerlighet med kalla fötter från det föregående årtiondets ungdomsuppror drog åt repressionens tumskruvar. De unga vurmade för en konst frikopplad från politiska och sociala nyttoaspekter. L’art pour l’art - konst för dess egen skull. God save the queen it’s a fascist regim skreksjöng Jonny Rotten i Sex pistols mellan sina gröna tänder. No Future! proklamerade punken. Smetmålaren Sidney Nolan ställde ut på Moderna museet 1976, och gallerister känsliga för väderomslag lanserade neoexpressionism i Tyskland och Transavantgardism i Italien. Det gällde ju att inte göra sig ovän med den hand som gödde galleriverksamheten, det vill säga det penningstarka borgerskap som återtog kommandot över dagordningen. Konsten i det förment politiska kollektiva förnuftets tjänst ersattes av subjektiva yttringar, anarkism, individualism och ropen på fantasin till makten. Vad sextiotalets ungdomsrevolt lärde nästa generation var att man kunde skapa sina egna arenor utan att tillfråga etablissemanget. Förlag, tidskrifter, gallerier och skivbolag skapades av producenterna själva. Nya distributionsformer uppstod, med tillskyndan av 1974 års statliga kulturpolitiska målsättningar där kritiskt tänkande, mångfald och yttrandefrihet ansågs var en viktig förutsättning för demokratin i ett samhälle. Det sker även en förskjutning, det märks tydligt i utställningens bildmaterial, mot storstaden som arena för konstnärliga aktiviteter. Berlin och New York blir båda något av "konstens Mecka" dit alla måste vallfärda för att kunna räknas. Tänd Mörkret gör inte anspråk på att vara heltäckande på något sätt. Åstrand och Kihlander har efter eget gottfinnande plockat ihop verk från lite bortglömda konstnärer som de gillat och som har haft betydelse för dem själva under deras unga år. Det spretar åt alla möjliga håll som det alltid gör vid den här typen av tillbakablickar. En utmärkt katalog med texter av Thomas Millrot och Mats B sammanfattar lite av tidens diskurs. I katalogen ingår även en CD med exempel på årtiondets experimentella musik. Det är med glädje man återser grafiken av Franco Leidi, Richard Åhrlin och Margareta Renberg, eller Stig Danielssons teckningar ur boken Ömhetens Kaniner som handlade om gatuprostitutionen på Stockholms gator. Bilder som vi tidigt publicerade i norrbottniska tidskriften Hjärnstorm. Petter Zennström vars bilder vände sig mot just det borgerskap som hade råd att köpa dem, lär ha uttalat att "jag lever i odjurets mage - i välståndets mitt". Han är i den här utställningen representerad med ett stort antal svartvita skrapkartonger ur tidskriften Dödens Nyheter, som i serierutor häcklar profithunger och perverterad människosyn. Vi påminns i sådana här utställningar om att konsten i sin samtid är synnerligen oenhetlig, och att ingen är större än sin senaste hit. Vi inser vidare att konstnärers smekmånad avgörs av en trolös konsumistisk marknad som lätt överger de gamla erövringarna mot ständigt nya.