När finska Lappland kom till Sverige

Ny bok: Erkki Rautio Flyktingar i norr Redaktörer: Tuomo Korteniemi, Mirja Vuopio Översättning: Ove Anttila, Karl Lantto Pohjan Väylä Oy Evakueringen av finska Lappland hösten 1944 är en av de verkligt stora folkomflyttningarna på nordiskt område. Under en kort tid förflyttades ungefär 47.000 människor till de fem Norrlandslänen i Sverige. Det var Finlands sista krigshandling, den mot de forna tyska allierade, som nödvändiggjorde evakueringen. Samtidigt var den en förutsättning för att få tillstånd ett stillestånd med Sovjet. Om detta dramatiska skeende i finsk och svensk historia handlar Erkki Rautios bok Flyktingar i norr som nu ges ut i svensk översättning av Ove Anttila och Karl Lantto. Rautios text var ursprungligen ett akademiskt arbete och har kompletterats med en svensk bakgrundsteckning av Ove Anttila. Samt ett supplement med berättelser om bland annat civilbefolkningens öden under striderna i Torneå 1944. Först tömdes de östliga områdena i finska Lappland och därefter de västliga. Evakueringen skedde snabbt och i stort sett välordnat. Den tidigare siffran om ungefär 56.000 evakuerade anses nu överdriven. Flyktingarna och deras fler än 20.000 kor spreds ut över Norrland, man försökte hålla samman befolkningsgrupperna kommunvis när man valde förläggningsort. Folket från Kittilä hamnade i Skellefteå och Enontekiös befolkning kom till Arvidsjaur och så vidare. Det var målsättningen, i verkligheten splittrades många familjer på olika orter. Kyrkoherdar var satta mitt bland sina församlingsbor, och det kanske behövdes. Överlag var det svenska mottagandet bra, men krigssituationen var allvarlig nog och det uppkom väntade och oväntade kulturkrockar. Inledningsvis klagade flyktingarna över den svenska maten. Den räckte alltid till, men smaken var ovan, alldeles för söt och kladdig. När människornas egna röster tränger igenom krigskartorna och statistiken blir berättelsen allra bäst. Barnen som drabbades av epidemier, de magra korna som gick sönder klövarna, de brinnande husen längs älvstranden. Från min hemby hörde jag talas om den gamle riksdagsmannen som satt på mjölkbryggan nere vid riksvägen när flyktingtågen passerade söderut. Tårarna strömmade på hans kinder och hans vanligtvis strama uppenbarelse som ståndaktig högerman tycktes med ens visa fullt mänskliga känslor. Kanske skulle flyktingarna till grannbyn Långnäs, där fanns en stor förläggning och flera av bokens bilder kommer från just Långnäs. I Norrbotten tog Pajala och Piteå landsförsamling emot flest, 1.046 respektive 1.353 flyktingar. Återvändandet till Finland visar krigsårens hela tragik. Den tyska grundligheten lämnade inte många hus obrända, det blev att börja om från början med hela samhällsbygget. Från husruinerna hämtade man spik, yxor och hammare som kunde återanvändas och sen snickrades det dag och natt. Tornedalingarna återvände först, det skulle dröja flera år innan Petsamo- och Sallaborna kunde återvända. De hade heller inget att återvända till eftersom deras hembygder erövrats av Sovjet. Flyktingar i norr är en faktatät skildring från andra världskrigets slutskede längst i norr. De insprängda minnesberättelserna från flykten och lägren stannar längst i minnet och är också betydligt mer tillgängliga än Rautios vetenskapstyngda text. Redigeringen har inte styrts av omsorg om läsbarhet och tillgänglighet, men boken är väl-illustrerad. Tyvärr är översättningen ibland rent undermålig. Det hade inte varit svårt att avhjälpa innan boken gick till tryck.

När finska Lappland kom till Sverige

Evakueringen av finska Lappland hösten 1944 är en av de verkligt stora folkomflyttningarna på nordiskt område. Om detta dramatiska skeende i finsk och svensk historia handlar Erkki Rautios bok Flyktingar i norr.