Viktor Johansson har gjort en litterär kometkarriär. För sin lyrikdebut Kapslar fick han Borås Tidnings debutantpris, och han har även senare fått strålande recensioner, främst för sin lyrik. Wrestlarna är hans andra försök inom romanformen.
Johansson är åttiotalist och ett bärande tema är att skildra den yngre generationens förhållande till vuxenvärlden. Med sitt språk, som sprakar i ett aldrig sinande bildfyrverkeri, skildrar han unga människor som flyr prestationssamhället in i olika uttrycksformer. Här finns skejtarna som hanterar sina brädor intill perfektion. Här är webcamflickorna som med skicklighet bedrar sina betraktare. Här finns bloggflickan som vill leva på sina skriverier om sitt liv. Och här finns cineasterna som älskar filmen och vill regissera varje dag av sina liv till små mästerverk.
Jag kommer att tänka på PC Jersilds Barnens ö, där den unge Reine gjorde vad han kunde för att fly vuxenvärldens smutsighet. Viktor Johansson skriver visserligen om lite äldre ungdomar. De är inte heller, som den yngre Reine, på flykt från sexualiteten utan från arbetslivet. Däremot känns strävan efter någon slags renhet gemensam.
Deras föräldrar vill att de ska växa upp, sluta leka och göra någonting "riktigt". Föräldrarna förstår inte att ungdomarnas "lek" är på blodigt allvar och att det vanliga arbetslivet istället framstår som förljuget, kommersialiserat och fiktionaliserat.
Reaktionen mot prestationssamhället känns dock mest som en chimär. Även om ungdomarna flyr det gängse arbetslivet vill de få erkännande inom sin uttrycksform. De har med andra ord anammat prestationen som värdemätare. Det här leder till problem. Så fort de lyckas blir de en del av det kommersiella samhället. Skejtaren Lukas får kontrakt med företaget Fatlip Sweden men när han tatuerar in deras logga betraktas han som en sellout av publiken.
Det finns få utgångar i berättelsen, liksom Reine i Barnens ö obönhörligen fördes närmare vuxenvärlden, gör även ungdomarna i Wrestlarna det. Förr eller senare måste de börja försörja sig, något annat är inte tänkbart i ett prestationssamhälle. Följaktligen finns också en undergångsstämning i romanen.
Wrestlarna utspelar sig i en slags spegelsal där en fiktion hela tiden övergår i en annan. "Verkligheten", som föräldrarna talar om, finns inte. Genom övervakningskameror, digitala spår och kartlagda konsumtionsmönster är vi ständigt bevakade och inskrivna i en berättelse där vi reduceras till något mindre än vad vi är.
Johansson landar
ibland i allt för välkända samhällskritiska tankegångar, den språkliga symboliken räcker inte för att lyfta dem. Rörelsen som finns i romanen är också väl långsam, det gåtfulla och repetitiva draget i språket blir ofta ett hinder som understryker det tunna tankebygget istället för att göra det starkare.
Intressantare är skildringen av ungdomarnas känslomässiga upplevelse av tillvaron. Varför är den enda sexualitet som känns lockande homosexualiteten? Varför vill man så desperat bli betraktad och beundrad? Kanske finns svaren i det stora avstånd som märks mellan generationerna och att man inte för allt i världen vill bli del i den vuxna normen. En förutsättning för att kunna älska, och då särskilt den som är annorlunda än en själv, är möjligen också att först bli förstådd.