När farmor blev snurrig

Plötsligt en dag blir man kanske snurrig och känner inte igen sina barn eller, för den delen, andra personer som stått en nära. "Säg mig", frågade min svärmor medan hon levde: "vem var det jag var gift med?" När författaren Ulf Nilsson var liten var det hans farmor som en dag inte kände igen honom: "Är du mitt barn?" frågade hon. "Nej, du är ju min farmor!" I Farmors alla pengar blir en sexåring snart rådvill när farmor inte är till att känna igen. En pilbåge och tre pilar kanske kan skydda dem på vägen från banken, där farmor hämtar alla sina pengar. Men hon gömmer dem på så konstiga ställen och hon vill att "sonen" ska minnas sedelbuntar under bordsduken, i vedlåren, pottan och kakburken. Och värst är det när hon ryter åt bagaren i brödbilen. Komma här och skrämma korna! Farmor stolpar omkring och klämmer nästan sitt barnbarn i dörren. Hon ser honom liksom inte. Och kanske har hon varit snurrig i flera dagar, sagan de läser varje morgon börjar bara om och om igen. Första kapitlet har vi aldrig läst, slår hon bestämt fast. Farmor blir tvär, plockar med sina papper, ryter och går an, men sonen John litar hon på, men "John", som ju inte är John, orkar inte ta hand om allting, han vill att farmor ska sluta vara snurrig. Och när läkaren till sist kommer blir hon strax bättre och förstår inte vad som hänt. "Klart att jag vet vad mitt eget barnbarn heter". Slutet gott... i den här sagan, men det kan vara bra att bereda sig på att sådant här kan hända. Ulf Nilsson skämtar ömsint om det allvarliga och Eva Eriksson tecknar snurrigheten med samma milda fördragsamhet, misstänksamheten som arga veck i pannan, klänningen som inte följer en kropp i kontroll, utan fladdrar som ett övergivet tält. Pojken med Robin Hood-hatt är tålamodet själv, men hans ledsnad och tunga ansvar går också fram . Ett ynka pennstreck av Eriksson och man vill vara där, i farmors kök, och lyfta bekymren av honom.