Bjurström gick i lära hos Matisse, mannen som tillsammans med Derain och en del andra kom att kallas vilddjuren, fauvisterna. Det var en rörelse där färgen var konstverkets viktigaste beståndsdel. Bjurström hade en hel del elever som i hans efterföljd kom att ta det här med färgen på allvar. De mest kända är Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivan Ivarson, men det fanns många fler. Denna lösa gruppering kom att benämnas Göteborgskoloristerna. Beträffande färgens betydelse sa Ivarson; "att måla är främst att dikta och återge i färg. Spelar inte färgen första rollen kan det visserligen vara konst men inte måleri".
Det förhållningssätt som var Bjurströms lever som en tradition vidare i nya generationer av konstpedagoger och västkustkolorister.
Magdalena Eriksson, som just nu ställer ut på Konsthallen, tycks ha fått en dubbeldos, dels från Hovedskous målarskola, dels från Valands. Detta arv har hon förankrat i svensk bildberättartradition företrädd av exempelvis Hans Wigert, Lena Cronqvist och Hans Viksten.
Själv påstår Magdalena Eriksson "Jag målar inte som det ser ut, jag målar som det är". Vad nu det betyder. I en fauvistisk färgskala med högt uppskruvad färgtemperatur berättar Magdalena Eriksson i ett slags processmåleri om tillstånd och företeelser i tillvaron och reflektioner runt dessa. Måleriet kan visserligen ha en idé som förevändning men vägen till förverkligandet är ofta fylld av nya infall och möjligheter vilket gör att slutresultatet kan bli något helt annat än det tänkta. Mot detta har jag ingenting att invända, däremot att form och innehåll, alltid underordnar sig färgernas regemente. Färgerna tycks bli självändamål.
Magdalena Eriksson är ju en hyfsad tecknare och det förvånar mig att hon inte tillämpar detta i sitt måleri. Jag känner mig starkt kluven till att hon så lättsinnigt följer Ivarsons påbud att skilja kropp från själ. För mig förutsätter form och innehåll varandra. Jag har ingenting emot färgpoesi, tvärtom, men för att få riktig laddning i metaforerna krävs precision i uppteckningarna.
Arvet efter det vilda måleriets urfader, Matisse, tycks förvanskats med avståndet i tiden och efterföljarna. I sina anteckningar från 1908 sa han att en målning skall vara som; "en bra fåtölj i vilken man kan vila från kroppslig trötthet". En bra fåtölj, måste för att leva upp till detta kriterium, även ha en ergonomiskt riktig form. Den måste ha spänst och hela resårfjädrar och en jämn stoppning som kan bära tyngden av brukaren samt ett slitstarkt och sittvänligt ytmaterial. En nedsutten fåtölj ger ingen komfort, inte heller en färgglad men bortslarvad form.