När falskt blir äkta

Thomas Anderbergs bok om hanteringen av Andy Warhols Brilloboxar är självklar läsning för den som vill förstå en del av 1900-talets konst. Och förstå något ännu mer om samma sekels förmåga att göra konst av värdesäkra placeringar. Det var våren 2007 som en Brillobox skulle säljas av Stockholms Auktionsverk, man förväntade sig ett miljonpris. Men det blev ingen budgivning, det äkta var falskt och relativt nytillverkat. Den stora konstsvindeln alltså, men är inte svindeln ännu större än den enskilda, alltså Pontus Hulténs numera famösa tilltag att utfärda falska äkthetsintyg för dessa tvättsvampslådor, ursprungligen framställda (i stor skala) för en utställning 1964. Utfärdade kanske Hultén äkta falskhetsintyg? I en ironisk grimas mot en kommersialisering av konsten som blivit vidrig? Det mest upphöjda, himlaskenet från kulturen som skulle stå över tid, värderingar och smutsiga pengar. Det som skulle höra evigheten till blev investeringsobjekt och kunde därför vara precis vad som helst, exempelvis en tvättmedelsbox. Det är den stora svindeln, den lilla är att skriva intyg och själv tjäna pengar. Äkthetsutfärdaren själv blev måhända gripen, boxen fick ett mer lockande innehåll. Den ironiska gesten blev alltså meningslös cynism i ett samhälle, präglat av godtrogenhet och girighet i oskön förening. En Brillobox är inte sig själv bara för att den ser så ut. Anderberg har skrivit en filosofisk spegelsal där konsten är sken och förställning. Falskt sägs vara äkta, men om det nu var falskt från början, vad handlar då intygen om? Vi utsåg, gemensamt, det färdiggjorda till konst, som Duchamps fontän (pissoar) eller Warhols lådor. Vi hade en överenskommelse och skapade diskussion och teorier om att detta var konst. Men även denna vår stora symbolhandling kunde göras till spekulationsmöjlighet, till vara på marknaden. Det tomma hade värde. Vad kan då ett äkthetsintyg ha för innehåll?