När doktor Glas blir doktor Död

Hjalmar Söderberg är en av de svenska författare hon håller allra högst. När hon har svårt att sova om nätterna, "så där som det kan vara ibland", händer det att hon går upp och på måfå drar ut en volym Söderberg ur bokhyllan. "Det är en ton"
- Vilken som helst. Det är som en röst som talar direkt i örat, det är en ton. Ungefär samma sak låter hon Pontus Revinge, huvudpersonen i hennes nya roman, skriva i sin dagbok: "Hans stil utövar sin gamla magi. Det är som om han talade i mitt öra." Pontus Revinge är annars en person som är totalt okänslig för livets växlingar och överraskningar, som inte kan njuta av en vacker morgon med kaffe och färsk frukostfralla, som hon säger. Han är en läkare som egentligen avskyr sitt yrke, som äcklas av människokroppen, i synnerhet den kvinnliga. - Han passar inte i läkarrollen. Jag tror att jag skrivit in litet av vad jag själv skulle kunna känna som läkare, inför att ta i människors kroppar. Han upplever kroppen som frånstötande, det gör inte jag, men jag beundrar dem som står ut med att peta i öronen och skrevet på folk. "Kontraimitation" är den litterära termen för den roman hon skrivit. Men Kerstin Ekman har inte, som Gun-Britt Sundström med För Lydia, eller nu senast Bengt Ohlsson med Gregorius, lyft ut en av Söderbergs gestalter och givit dem en egen roman, i ett slags behov att ge upprättelse åt en litterär person. Den enkla anledningen är att hon tycker att varje romangestalt existerar i författarens eget språk. I stället bråkar hon lite via sin egen huvudperson, ger sig in i en diskussion som i sin tur väcker diskussion. För hur var det nu, inte hävdade väl Söderberg rätten att få döda? - Kanske inte, jag menar att han gör det indirekt eftersom han gör sin huvudperson så sympatisk. Han säger inte, "vi har rätt att döda av hjälpsamhet", men vi har lättare att förlåta en sympatisk människa som mördar av hjälpsamhet, så kanske det kan uttryckas. Mordets praktik handlar om en läkare vars historia visserligen är besläktad med doktor Glas, bara så mycket sjaskigare och om möjligt ännu mer tragisk. Pontus Revinge är visserligen doktor, men i djupt underläge klassmässigt och ekonomiskt. Till och med det Stockholm han lever i är smutsigare än Söderbergs, hans patienter är prostituerade kvinnor, han äcklas av deras sår i underlivet, deras trasiga slemhinnor, och förmår inte väcka tillnärmelsevis samma sympati som doktor Glas. Dessutom fortsätter han att döda, eller försöker åtminstone. När han en gång börjat är det som om han
inte kan sluta. - Själva tanken har jag nog haft länge, men idén fick jag 2004. Är det inte så att den läkare som börjar att döda och hela tiden har möjlighet att döda också fortsätter? Det kan vara av barmhärtighetsskäl, eller av andra skäl. Jag hade mina tankar på att låta min person bli en sådan, men jag vet inte, han är lite för tafflig. Rena skjortkragar
Även om Pontus Revinge aldrig träffar några av Söderbergs romanfigurer låter Kerstin Ekman honom, med viss vånda berättar hon nu, träffa författaren själv. Av en slump korsas Pontus Revinges vägar flyktigt av Hjalmar Söderbergs och Revinge tar självmant på sig uppgiften att förse Söderberg med sakkunskapen om hur en
läkare kan döda sin patient. Han skuggar författaren, skaffar sig rena skjortkragar och investerar i en dyr kostym för att ta sig in på de Stockholmskrogar Söderberg går till. Han blir författarens stalker, och tror senare att de piller han trillat och visat för en förskrämd Söderberg varit helt avgörande för hans roman. - Söderberg blir rädd, och det är ju inte så konstigt. Han träffar en knäppskalle. Men Revinge inspireras av den där rädslan. Tragisk kvinnohatare som Pontus Revinge eller mindre osympatisk enstöring som doktor Glas? En författare har förstås rätt att beskriva en mördare precis så som han eller hon vill, framhåller Kerstin Ekman. Det mest chockerade med Söderbergs mördare, menar hon, är inte hans sympatiska drag utan att han inte söker någon botgöring. - Han säger "det finns ingen skuld", och det citerar min huvudperson. Men han förtärs ju inifrån. Mordet får ju doktor Glas att själsligt börja gå under? - Han är en ganska bra författare Hjalmar Söderberg. Han kan skildra både en och två och tre saker samtidigt. Då står vi där med våra tolkningar och det är alltid någon som säger emot. Så är det när en text är komplicerad och bra, en njutning att läsa.

När doktor Glas blir doktor Död

Hur mycket Kerstin Ekman än tycker om romanen Doktor Glas väcker den också hennes motstånd. I sin egen Mordets praktik går hon på tvärs med en av sina absoluta favoriter. - Det är mycket kärlek i det här, säger Kerstin Ekman, efter en stund.