När det personliga blir politiskt
Israelen Mini Rishi berättar om en tid som aldrig upphör.
Träbänkar att sitta på i ett rum som målats i mörka färger, skuggat ljus, musik. I fonden ytterligare ett öga, eller kanske en glugg ut mot horisonten. I förgrunden en lampa som kastar sitt sökande ljus i svepande rörelser över hela scenen.
Så har den israeliska konstnären Miri Nishri inrett ett rum på Konsthallen i Luleå. I gluggen på väggen visar hon sin videoinstallation Troubled Water.
Det hela började inte alls som ett konstprojekt. Miri Nishris gamla mamma skulle flytta från tryggheten i sin kibbutz till ett äldreboende. Hennes dotter ville bevara mammans berättelse om sitt liv och började filma.
Det var för sent, mamman hade redan börjat glida in i glömskan och förvirringen och Miri Nishri upptäckte att modern blandade sina egna minnen från ett liv, till stor del präglat av krig och flykt, med nyhetsbilder hon nyligen sett på TV.
- Det var inte jag som valde ämnet, ämnet valde mig, säger Miri Nishri, som i sin videoinstallation väver in moderns berättelse med andras.
Genom hela filmen löper en diskussion mellan en soldat och hans befälhavare. Soldaten har sett något röra sig inom den förbjudna zonen någonstans på Gazaremsan och befälhavaren beordrar beskjutning då soldaten upptäcker att det är en människa, kanske till och med ett barn.
Ett slags självporträtt
Diskussionen sker genom kommunikationsradions knastrande. Soldatspråket är avhumaniserat, man talar om "tvåbeningar" och "målet".
Tiden, liksom filmen, är cirkulär. Börjar i en soluppgång, slutar i solnedgång, om och om igen.
Miri Nishri kallar verket ett slags självporträtt.
Föremålen i rummet har alla att göra med henne. Hatten och kavajen påminner om hennes stora konstnärsfavorit Joseph Beuys, men också om hennes pappa, han som dog när hon bara var sju år.
Efter pappans död reste hon med sin mamma och syster över havet, från Colombia, dit föräldrarna hade flytt efter krigets koncentrationsläger, till Israel. Den enda bok hon hade med sig därifrån var en bok om Columbus med bilden av ett skepp på omslaget.
- Berättelsen är så stark och det kändes viktigt att betraktarna inte kommer för nära filmen rent fysiskt. Därför skapade jag en slags bild i rummet. Men jag ville också att det skulle vara vackert. Livet är inte bara en tragedi och att vi människor ändå står upp trots allt vi går igenom tror jag beror just på den poetiska sidan av tillvaron, säger Miri Nishri.
Soldaternas röster har hon hämtat från ett undersökande reportage på TV.
- Israel är en demokrati och den här händelsen med barnet som soldaterna sköt vållade stor diskussion. Det blev också rättegång och folk var mycket chockade.
Starkt politiskt
Trots det starka politiska budskapet vill inte Miri Nishri kalla sig en "politisk" konstnär. Ändå har hennes ämnen ofta en stark politisk innebörd.
Ibland har det handlat om kvinnofrågor, som till exempel när hon målade foster och skickade ut dem till över 300 adressater och ställde frågan "är det här din baby?". Svaren blev senare en utställning.
För några år sedan tog hon foton av barn, lekande med små plastsoldater i serien Land in Labor. 2002 ställde hon ut rena träsängar på vilka hon skapat ökenlandskap där små soldater tycks övergivna, men i full gång med sina krig. Scenerier som hon ljussatt och försett med ljudet av andning genom gasmasker.
Bland hennes fotografier finns också starka bilder av insekter och flugor, formade som en Davidstjärna över en babytröja.
Hon började som målare, även om hon ganska snart valde alternativa underlag för sina målningar.
- Ytan har alltid varit viktig för mig. Länge jobbade jag med trä, som jag bearbetade. Fick det att framstå som tigerpäls, hud eller vatten. Jobbade mycket med reliefer, försökte nästan göra skulpturer av målningar.
Inga illusioner kvar
Så småningom kände hon ett behov av att som konstnär ta itu med sin personliga oro i den israeliska vardagen och hennes uttryck blev med tiden allt mer politiskt.
- Men efter att ha sett ideologier dö och fredsprocessen i Mellanöstern kollapsa har jag inte längre några illusioner. Ändå tror jag på konsten, klart att den kan betyda något, men jag har inga förhoppningar om att kunna förändra någonting. Jag är glad om jag får en dialog med några, om några blir berörda av min konst.
Troubled Water är visserligen en stark kommentar till händelserna i Gaza, men det var inte utgångspunkten för Miri Nishris arbete. Det var snarare just det personliga.
- När jag iakttog min mamma insåg jag på allvar hur sköra människans sinne och våra intellekt är. När min mamma sitter och berättar kommer hennes mardröm från ghettoliv och koncentrationsläger tillbaka och blandas och förstärks av det hon sett på TV. Jag är uppvuxen med hennes berättelser och min egen mardröm har alltid varit att bli jagad och fångad. Därför identifierar jag mig starkt med den lilla palestinska flickan i filmen och det var mycket svårt för mig att skapa den här filmen, säger Miri Nishri som haft stor hjälp i arbetet av klipparen Dan Plonsker.
Kontroversiellt verk
I Israel är Troubled Water ett mycket kontroversiellt verk och vållade debatt när det ställdes ut.
- För mig är verket allmänt, det som händer i min film kan hända överallt i världen där det pågår krig. Istället för att bara knyta det till ett land, till en plats, vill jag rikta uppmärksamheten på kriget som en maskin, så svår att stoppa.
Mira Nishri uppskattar Sommarbiennalen i Luleå.
- I en konstvärld där curatorerna får allt större makt är det bra med en öppen biennal av det här slaget. Det liknar öppenheten på internet, ligger i tiden. Dessutom öppnar det ju för konsten, snarare än för en handfull kända konstnärer.
Så jobbar vi med nyheter