När det omöjliga händer i nio olika historier

livet tvärtom? Hur kommer det sig att det finns orsak och verkan och en värld som tillåter att samma väg, dag efter dag, leder oss till samma mål? Daniel Kehlmann visar, i sin nya bok Berömmelse, att vi inte kan vara helt säkra på att så är fallet. Med samma underbara prosa som gjorde Världens mått till en mycket lång och mycket skön upplevelse upphäver han den här gången världens fasta lagar i nio korta berättelser som dock länkas till varandra. Jag tillhör den lyckliga del av allmänheten som saknar mobiltelefon och första berättelsen Röster ger mig ovanligt eleganta argument för min vägran. Ebling, en tekniker, ger till sist efter och skaffar en mobil. Efter en stund ringer det, träffas Ralf? Nej, felringning, ursäkta, adjö. Efter några timmar ringer det igen, tjänare Ralf, gamle galosch! Det omöjliga händer, någon annan borde ha detta nummer, i stället för Ebling borde det vara Ralf, och samtalen fortsätter. Hemliga möten i otrohetens tecken, viktiga affärsmöjligheter, vanligt bladder, Ralf, alltid Ralf. Så Ebling börjar spela med, varför inte ett litet erotiskt möte, varför inte låta resolut som affärsman? Varför inte vara någon helt annan? Eller Rosalie, som ger sig iväg till Schweiz för att dö på en självmordsklinik. Cancer i bukspottskörteln, fritt val av fri människa, modern rationalitet och smärtfrihet. Barnen vuxna, änkeståndet trist, dags för en vackert avrundad avslutning utan ångest. Om det inte vore för författaren, som hela tiden intervenerar, som stör resan, låter planet landa i Basel och inte i Genève, låter bilen sätta av henne på fel adress, grälar om mål och mening. Till sist tröttnar han på sitt sentimentala, men välbalanserade slut och låter Rosalie återfå ungdom och hälsa. Just som hon tar hissen upp till dödslägenheten. Farsartade repliker och snabba scenväxlingar, det är kul på väg till döden. Allt är inte som det brukar, eller borde. En roman i nio historier, som Kehlmann kallar sin skapelse, och ingenting är egentligen som det borde. Eller? Kan allt vara på ett annat sätt? Kan Ralf (från första berättelsen) återkomma senare, som den skådespelare han är, och plötsligt märka att det finns en imitatör som spelar rollen av Ralf bättre än själva originalet? Berömd aktör, som en dag "blir overklig för sig själv". Ruhm, som denna roman heter på tyska, kan betyda berömmelse, men också rykte. Vad är man utanför ryktet, utanför berömmelsen? Är den kände också den ökände, eller den inför sig själv okände? Och är alltsammans förenat av de band som mobiltelefonen skänker? Den som gör oss alla alltid tillgängliga? Den som synligt och osynligt håller samman Kehlmanns bok. Vilken stärkt mig i min övertygelse, ingen mobil än på ett tag.