När det omöjliga blir möjligt

För några år sedan lyssnade jag till den moçambikiske författaren Mia Couto i Stockholm. Framför allt uppskattade jag hans sätt att elegant svara på moderatorns frågor efteråt. Couto tyckte uppenbarligen att den boksynte akademikern alltför mycket liknade portugiserna i sin syn på människorna i Moçambique men i stället för att platta till honom började författaren berätta historier. Berättelserna handlade om hur européer kom klampande i djungeln för att lära Afrikas människor att leva. Moderatorn förstod ändå inte, han var fastlåst i vad som var verklighet och vad som var dikt. Sjöjungfruns andra fot är Mia Coutos tredje roman som översatts till svenska. Den inleds med att getaherden Zero år 2002 kommer in till sin hustru och berättar att han just har begravt en stjärna ute på gården. Hustrun protesterar - "på deras gård får bara människor av samma kött och blod ligga". Hon argumenterar att stjärnan måste vara en förlist vilsegången själ från ett himlaskepp. Sedan hon övertygat mannen konsulterar paret en medicinman och går sedan till en förbjuden skog för att begrava stjärnan. Och hittar en jungfrustaty och ett skelett. I en parallellberättelse får vi veta hur statyn hamnade i skogen. År 1561 välsignades den av påven i Rom och fördes sedan till Moçambique av prästen Don Gonçalo Silveira. Statyn skulle föras över havet för att kristna den svarte kejsaren i Monomotapa. Men en tillfångatagen slav känner genast igen jungfrun som en kianda, en vattenande och kärleksgudinna. Jungfrun/kiandan ställer till det för prästerna, de förleds och börjar drömma erotiska drömmar. Och när de ber den heliga jungfrun om hjälp förvärras det förstås eftersom det är hon som är intagen av vattenanden. Även på 2000-talet händer underligheter när jungfrun börjar bäras runt igen. Och när så två amerikanska historiker kommer till byn för att leta slavarnas historia blir tiden plötsligt utsuddad. I Sjöjungfruns andra fot har Mia Couto vävt ihop sagorna med verkligheten, han låter olika religiösa uppfattningar brytas mot varandra och mot den så kallade vetenskapen på ett både komiskt och tänkvärt sätt. Översättaren Irene Anderberg har tolkat portugisiskan så att det verkar skrivet på svenska - som alltid när det gäller väl utförda översättningar är det inget läsaren tänker på. Det kan tyckas att översättarens yrke därmed är ett otacksamt värv, men goda översättare är konstnärer. Den afrikanska verklighet Mia Couto levandegör kan sätta hjärnan på en trångsynt svensk på prov. Döda och levande samtalar genom tiden utan problem. I Coutos Moçambique är det overkliga verkligt, och det omöjliga möjligt. Sjöjungfruns andra fot är en njutbar bok att läsa långsamt.