När Bottenviken fick vintersjöfart

I århundraden har utförseln från Norrland varit skrymmande och tung. Skogsprodukter, järn och malm har krävt sjöfart för att nå sina kunder. Vinterföret var en förutsättning för att klara transporterna i råvaruledet, däremot var vinter och is ett hinder för de långväga transporterna till köparna. Vinter och kyla har alltså varit både till fördel och till hinder för den norrländska råvaruhanteringen. Med industrialiseringen efter 1850 ökade efterfrågan av skog och malm på världsmarknaden. Med avbrott för lågkonjunkturer och ekonomiska kriser har efterfrågeökningen fortsatt in på 2000-talet, alltså mer än 150 år. Så har de långsiktiga villkoren för Norrlands ekonomiska historia formats. Teknisk förändring och förnyelse av produktion och transporter har vid flera tillfällen spelat stor roll. Ett exempel på en sådan är isbrytningen för åretruntsjöfart. Det var först vid mitten av 1970-talet som svenska staten byggt ut isbrytarkapaciteten så att de stora exporthamnarna längs hela Norrlandskusten i princip kunde bedriva åretruntsjöfart. I början av 1970-talet investerades i många nya isbrytare och under senare delen av årtiondet höjdes driftsanslagen så att de kunde vara aktiva hela vinterhalvåret. Exportnäringarna fick på detta sätt indirekt stora subventioner av statskassan. Om man så vill kan det uttryckas som att ett särintresse fick understöd av allmänintresset. Denna transportpolitik, dess bevekelsegrunder och aktörer, har kartlagts av Martin Eriksson i en avhandling i ekonomisk historia vid Umeå universitet. Området kan klassas som transportpolitik, näringspolitik eller regionalpolitik. De statliga satsningarna ska ses i ljuset av hårdnande konkurrens och prispress samt behovet av att hålla uppe sysselsättningen i basnäringarna. De tidigare så arbetskraftskrävande råvarunäringarna hade rationaliserat hårt och möjligheten till åretruntexport kunde ge jämnare sysselsättning över året. Isbrytarverksamheten kan alltså ses som en del i en större ekonomisk omvandling. Ökade statliga insatser för att möjliggöra vidgad vintersjöfart hade varit ett ofta återkommande politiskt krav från Norrlandshåll årtiondena efter 1945. Efter 1965 intensifierades kraven och då kom de också att hörsammas närmast omgående. Martin Eriksson visar på ett övertygande sätt genom sin analys hur denna politik tog form. Sedan början av 2000-talet har statsisbrytarna sin hemmahamn i Norrbotten, närmare bestämt i Luleå. De har snabbt blivit ett naturligt inslag i stadsvyn där de ligger förtöjda i den gamla malmhamnen.