När berättelsen lever och andas

En sådan är han, Greger Ottosson, som sedan en tid tillbaka efter många år som frilans är anställd på Västerbottensteatern, med all sannolikhet Sveriges enda i sitt slag. För var annars anställer man en berättare om inte just i Västerbotten där den muntliga traditionen alltjämt tycks frodas, starkt uppmuntrad av en framsynt länsteater som gjort det till sin specialitet. En annan god berättare har skrivit, fiolspelemannen Thomas Andersson, som själv också framfört historien för några år sedan. Utan att veta tänker jag mig att Andersson gjorde det till toner av sin fiol. Ottosson, som själv trakterar munspel med den äran, väljer trallen och sången. Det börjar naturligtvis i trakterna kring Umeå där den ryska armén kommit i sin marsch ner genom landet. Söder om Öreälven väntar 6.000 svenska soldater och från Stockholm avseglar 112 skutor norrut, och landstiger så småningom vid Ratan. Som gammal yrkesmilitär marscherar Ottosson med finess där på scenen, drar paralleller till samtidens krigsfilmer, skojar på och gör historien mycket levande. Men berättarförmågan klarar också det motsatta - att med några enkla ord beskriva människornas fasor där i kriget. Eller som att mycket konkret förklara dåtidens vapenteknologi med mynningsladdare så att innebörden av det rådande talesättet "sist laddad först död" verkligen blir begripligt. Som en röd tråd genom historien ringlar den om soldaten som efteråt belönades av drottningen för tapperhet i fält för sina hjältedåd under striderna. I snart 200 år har hon varit namnlös, kallats "soldathustrun" eller "lilla fru Servenius". Thomas Andersson lyckades med hjälp av en påhittig kvinna på Demografiska databasen i Jörn hitta hennes namn: Elisa Bernström. Elisa Bernström som söker sin man Bernard genom kriget i Västerbotten och ända upp till Pitsund och som utför sina modiga bragder inte av hjältemod utan av kärlek. På slutet får vi oss till livs en annan berättelse. Den om han Nils Nilsson på Ön söder om Umeå, även det under 1800-talets svenska krigsår. Men det är en annan historia. En berättare ska upplevas i realtid, här och nu. Det är det som är själva grejen.

När berättelsen lever och andas

När "en Greger" med efternamnet Ottosson ställer sig på scenen för att "tala" om 1809 års krig blir det en historielektion av det trevligare slaget. På köpet får vi oss till livs en mycket ursprunglig form av teater, där allt som egentligen behövs är en riktigt bra berättare.