Hörde ett lite pipigt yttrande om den här skivan, att eftersom Napalm Death inte längre är snabbast och råast av alla band i världen (som de, möjligen, en gång var) så skulle de därför ha förlorat i relevans. Det är bullshit, om ni ursäktar franskan.
Faktum är att Napalm Death på sina tre, fyra senaste skivor aldrig varit bättre. Och Utilitarian är mycket möjligt deras allra bästa. Låt mig utveckla, men låt mig först dra en grej om hjulet. Det har sedan urminnes tider setts som det sämsta som finns att återuppfinna det. Men allvarligt, om man hade skruvat fast något gammalt stenåldershjul på, ja, vilket fordon som helst i modern tid hade man inte tagit sig en meter. Hjul behöver utvecklas. Och samma sak med grindcore, och all extrem metal/punk. Och jag, som visserligen är novis på området i jämförelse med den sortens experter som inte lyssnar på annat än extrem metall överhuvudtaget, tycker att Napalm Death (tillsammans med norska Mayhem och australienska Portal) tillhör de allra finaste förnyarna av den här sortens oumbärliga musik. Man har liksom antennerna på likaväl som de obligatoriska skygglapparna.
Som här: thrash metal riffen i Think Tank Trials, de öppna (black metal-) ackorden i Analysis Paralysis och Protection Racket, körerna i Fall on their Swords, saxofonen i Everyday Pox och rent generellt den helt oerhörda växelsången mellan gitarristen Mitch Harris och sångaren Barney Greenway. Greenway, har för övrigt gått från klarhet till klarhet genom åren: han hade stora skor att fylla när han ersatte Lee Dorian i 90-talets början, men han har så sakteliga utvecklats till en av genrens allra största.
Och kanske är det just detta: inte en enda originalmedlem är kvar i Napalm Death, även om bassisten Shane Embury varit med länge, och att skivan är drygt 48 minuter lång utan att innehålla ett enda traditionellt gitarrsolo.
Kanske är det dessa saker, små och självklara för Napalm Death men faktiskt rejält ovanliga i övrigt, att fortsätta trots allt, att inte bry sig särkilt mycket om omvärlden, ens den trygga närmiljön som genremusiken ändå innebär.
Hela tiden i steget, liksom. Och därför hela tiden ett steg före. Här till och med ännu mer än på min tidigare Napalm Death-favorit: Smear Campaign. Jag älskar Napalm Death.