Satans DostojevskijAtiq Rahimis Satans Dostojevskij är inte bara en burleskt rolig roman om det samtida Afghanistan, med alla sina skruvade inlägg är den också en bok som försöker förklara den förtvivlan och det kaos som det krigshärjade landet utgör i dag.
Huvudpersonen Rassul är alltså en motsvarighet till Raskolnikov i Brott och straff och precis som sin föregångare grubblar han över lidandet och rätten och dessutom tror han åtminstone att han dräpt pantlånerskan och kopplerskan nana Alia med en yxa. Och det han tror är lika viktigt som det han är där han driver omkring mellan scenerna i Kabul. Hans röst är förlorad, han kan inte förklara sin kärlek till den fantastiska Suphia, men han tänker. Staden är ett slagfält mellan krigsherrar som ännu kan skryta om bedrifter mot den sovjetiska ockupationen, Rassul försöker förgäves bli ställd inför rätta för det dåd han tror sig begått, men var finns rätten? Var finns staten, var finns tankarna som håller samman människorna?
Skulden mal honom framför sig, skulden lyser upp det totala förfallet i ett samhälle utan framtid, vem är utan skuld där, vem kan ställas inför rätten när alla har sin rätt, sin hämnd, sitt gevär? Är det ens ett brott att ha dödat en pantlånerska? Är det inte rent av en tjänst han gjort, mot hennes förtryckta omgivning? Vad säger Koranen och vad säger de lärde?
Rassul är ingen aktiv hjälte, han skapar handling genom att inte skapa alls, men försätter sig ändå i situationer som får galenskapen i ett land, dominerat av islamistiska befälhavare, att stå i blixtbelysning. Det finns ju alla skäl att misstänka honom, var inte hans far kommunist en gång? Har han inte ryska böcker i sin ägo, är inte allt ryskt från djävulen?
Den gamle och vise protokollföraren som lyckats överleva i den förstörda domstolen förklarar för honom: "Sedan när i det här landet dömer man någon som individ? Aldrig! Du är inte vad du är. Du är bara vad dina föräldrar, din klan, är." Dostojevskijs tvivel och plåga hade mening i hans tid, i hans religion, det skänkte hopp om nåd, men Rassul har inte ens någonting att tvivla emot. Det islamistiska sönderfallet är ingenting, i ena stunden är mord en helig plikt, i andra stund en handling som bleknar i ett raketanfall. Och vem är utan skuld?
Vill man förstå Afghanistan ska man kanske börja hos Atiq Rahimi. I hans fantastiska saga av litterära omläsningar, etnologiska kringelkrokar, politisk grymhet och förlösande, svart humor. Och glöm inte - nåden som åtminstone kan frälsa människan, om inte samhället.