Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
FÖRDOMAR MOT NORRLAND ÄR INGET NYTT. Egentligen orkar jag inte bry mig längre om fördomar. Trodde jag. Eller i alla fall var det så tills jag skulle intervjua Kristofer Åström (ni vet Fireside-killen som nu släppt sin sjätte soloplatta Rainaway Town och som vi skrev om i förra numret av Puss). <BR>Efter en halvtimme surfandes på presstext som är ett arkiv som sparar nyhetsartiklar från några av Sveriges största tidningar, hade jag nämligen läst fler fördomar om Norrland än jag någonsin hörde på fyra år som invånare i Stockholm och Göteborg. <BR>?Norrland har länge varit Sveriges Texas med sina enkla machomän som åker omkring i olika fordon och lider med ett halmstrå i käften. Nu börjar Norrland bli den nya förortsbetongen, full av livströtta och sköra grabbar som blir klappade på huvudet av etablissemanget. Men bara för att man är från Luleå, kommer man inte undan med vad som helst.? skrev Natalia Kazmierska i DN för två år sedan om Kristofer Åströms platta So much for staying alive. <BR><BR>Så fortsätter det. Knappt en artikel eller recension skrivs om Kristofer utan att orden svårmod och Norrland kopplas ihop. Så då fick vi det alltså svart på vitt. Nedanför Sundsvall ser de oss ovanför samma stadsgräns som svårmodiga och jävligt livströtta. Okej, fine. Men då ska jag ta och tala om för dem hur vi här ovanför Sundsvall ser på befolkningen nedanför. <BR>I alla fall den del av befolkningen som sysslar med musik. Alla musiker i landet nedanför kan delas in i två kategorier. Den första är den största. Avdankade studiotekniker med rockdrömmar som numera får hanka sig fram med ett utgående logic (musikprogram som används i de flesta större studios) och komponera låtsastechno. Ni vet såna där Måns Zelmerlöv-låtar som alla låter likadant och är alldeles för överproducerade för att inte kräkas upp. En sån låt som när man hört den en gång ?kommer ihåg? (som om det vore något bra?). <BR><BR>Men eftersom de här musikerna är för avdankade och gamla för att kunna fronta själva får de tillbringa ett par vardagskvällar i veckan att jaga mentalt sköra 20-åringar med låtsasbröst och S.A.T.S-kort som kan mima till deras låtar - som sen ska marknadsföras med barturneer i små samhällen som Tierp. <BR>Eftersom det sen bara är en procent av alla dessa musikprojekt som någonsin kommer förbi myspace så blir det sällan några pengar, så för att betala studiohyran får de också producera reklamjinglar åt kanaler som NRJ eller internetsidor åt landstinget. Och så snurrar hjulet på tills de antingen tar en anställning eller bara ger upp rent allmänt. <BR><BR>Kategori nummer två av musiker i landet nedanför är indie för sakens skull. Inte så där coolt indie som Jari Haapalainen, eller någon annan från typ Luleå som är ruskigt duktig samtidigt som man är indie. Utan nu menar jag låtsas-indie. När man bara är indie på ytan. När man hänger på Kvarnen i snedlugg och säger ?att man spelar i band?. Fast man bara gör demos som ingen orkar lyssna på och sliter ihop till hyran i kassan på ett ställe man egentligen inte låtsas om som att man jobbar på. <BR>Så, nu när jag också fått skriva ner mina fördomar så kan ju alla bara ta ett beslut om att aldrig flytta ner till landet nedanför för att satsa på musik. Stanna hellre här och bli emo, svårmodig och klädd i flanell. Så jäkla mycket coolare. <BR><BR>Fast vad tycker egentligen Kristofer själv om att både han och all musik från norrland blir kallat för svårmodig? Jag ringde upp honom och frågade. Så här sa han: <BR>?Det är konstigt men det verkar inte gå att komma ifrån. Både jag som solo och med Fireside har verkligen försökt att prata om det intervjuer och vara öppna och utåtriktade, men det spelar ingen roll. Hur man än försöker så står det något om det där ändå. Det är en myt som människor i södra Sverige har kommit på och som de gärna vill ska vara sann, så man ger upp efter ett tag?. <BR>Eat that, södra Sverige.
