Mysteriet - vanliga människors liv

Jag vill inte avslöja hemligheten, men det är själva livet som är mysteriet. För verkligheten överträffar alltid dikten. Och här har verkligheten blivit dikt. Gunnarsson visar hur det i själva verket ligger till, det är precis så här som ?helt vanliga? människor lever. För vem är vanlig? Den som det aldrig händer något? Eller? I samhället Borunda, någon annanstans i Sverige, bor familjerna i sina hus längs med vägen. Några umgås och träffas på helgerna, andra håller sig för sig själva, för att de inte vill eller inte får vara med i de sociala nätverk som finns i byn. Det är verkligen en samling helt vanliga människor som porträtteras i boken och det är många som han låter oss komma nära, ända under skinnet skulle jag säga. Nästan varje kapitel har en ny huvudperson, vore romanen en film skulle den kallas episodisk. Och ändå tappar jag inte tråden, just för att jag får veta så mycket om var och en glömmer jag dem inte. Det är intressant att få vara med och höra hur snabbköpskassörskan tänker om sitt utanförskap, hur hon känner till de andras förakt för hennes fetma ? och i ett annat avsnitt höra hur de som föraktar henne gör det utan att riktigt tänka på att de gör det. De bara räknar bort henne. Det är också spännande att följa dialogen mellan en förhörande polis och en äldre, rätt så döv och kanske en aning senil herre. Det är på pricken så förvirrat som man kan tro, jag skrattar högt åt polisens fåfänga försök att begripa, för av författaren har jag redan fått veta det egentliga händelseförloppet. Men det som är spännande är att jag inte riktigt kan vara säker på vad polisen kommer fram till. Den riktiga verkligheten är ju oefterhärmligt komplicerad och intrikat, oftast blir det lite mindre så mellan bokpärmarna, oftast måste författaren förenkla för att läsaren inte ska tappa bort sig. Men Gunnarsson väjer inte för det besvärliga med realism. Han ger sig i kast med det. Han tecknar personerna lätt men med väldigt säker penna. Han hör hur de pratar, och vad de inte säger, och han lyckas att skildra det. Jag imponeras av hur Gunnarsson förmår hålla ihop det. Trots att han hela tiden byter perspektiv och vinkel, trots att han till och med bryter kronologin flera gånger och går händelserna i förväg för att sedan backa, är jag intresserad från början till slut. Det är hans sätt att bryta upp romanformen som gör Någon annanstans i Sverige till en så verklighetsnära berättelse. På ett sätt kan man se den som noveller där personerna i de olika berättelserna på olika vis är intrasslade i varandras liv. (Jag har faktiskt läst ett av kapitlen som novell i en antologi. Det gör mig intresserad av själva skrivprocessen. Kan det möjligen vara så att det var den novellen som gav Hans Gunnarsson resten av historien?) Genom fasettberättandet och sin fantastiska dialog sätter han ljuset på människorna någonstans i Sverige. De som är som du och jag.