Det jag åsyftar är alltså de cover & tributeband som livnär sig på - och har gjort det till sin totala livsuppgift att lägga sig så nära som möjligt det band eller den artist som de har valt att kopiera. Och då menar jag också in till själva brusandet på original-skivan.
Det finns massor av Elvis-kopior, väldigt många Beatles-kopior och det går för sig att fortsätta den här uppräkningskavalkaden i snart sagt det oändliga men - det orkar jag bara inte.
Av någorlunda moderna band; från de senaste 30-40 åren (jag skrev som synes "någorlunda moderna"...) är det väl främst två grupper som har lockat imitatörerna (plagiatörerna?) till sig: Pink Floyd och Queen.
Och förklaringen till det torde väl vara den allmänna bombasm som de omgav sig med samt även de spektakulärt storslagna föreställningar som de oftast iscensatte.
I lördags fanns det följaktligen knappast en ledig stol att uppbåda i Kulturens hus största sal, när det engelska tribute bandet Killer Queen i omkring två timmar framträdde där.
De har varit verksamma sedan 1993 och har mycket målmedvetet arbetat sig fram till positionen och renomméet som "världens bästa Queen tribute band".
Och rent formellt var de ju hur skickliga som allra helst; från I Want It All, över och förbi Under Pressure, Another One Bites the Dust, Killer Queen och Crazy Little Thing Called Love och fram mot slutet av de två timmarna där bland andra Radio Ga Ga, It´s A Kind of Magic och Bohemian Rhapsody stod och väntade.
Patrick Myers sjöng alarmerande kraftfullt och var till och med skrämmande porträttlik förlagan Freddie Mercury. Även lika atletisk som denne i sin krafts dagar: stod i princip aldrig stilla, rusade konstant omkring över hela scenen, hela tiden.
Michael Crook, trummor, Brad Waisman, bas samt Thomas Gray, gitarr, var även de godkänt mönstergilla i sina respektive uppgifter.
Och själva showens uppbyggnad blev bara allt kraft- (och hot-) fullare. Det slutade med att publiken (som faktiskt stod upp större delen av tiden) skrek och jublade sönder sig själva och när de lämnade salen såg de mestadels ut som om de just hade bevittnat Kristus återkomst till jorden eller något liknande. Typ: lycksaliga, helbrägdagjorda och med ögonen glimmande som ficklampor.
Men likafullt kan jag inte annat än tycka att det är något lätt skumt över den här not-för-not, ackord-för-ackord och muskelrörelse-för-muskelrörelse sektorn av musikbranschen.
Och verkligen: är det så himla kul att vara känd som en kopia?
För det är ju faktiskt minst lika givande (och drygt 400 kronor billigare) att stanna hemma och på en bra musikanläggning lyssna på originalskivorna.
Fast nu ska jag ju inte vara sån. Det ingick ju en häftig show också.
Minsann!