Mycket muskler men lite hjärna i Terminator

När jag såg James Camerons Terminator som liten pojke med oskuldsfull blick trodde jag på hans mörka vision om framtiden, de korta framåtblickarna där maskinerna från Skynet tagit över. Det var bara en tidsfråga innan vi utvecklat robotar som vänder sig emot oss, tänkte jag. Nu är vi där - i framtiden. Kriget är här - men bara på film. I verkligheten är allt frid och fröjd (nåja), ursprungsterminatorn är till och med guvernör i Kalifornien. Jag tror att de flesta som har en relation till materialet har länge velat se John Connors öde på vita duken. Tyvärr är det inte James Camerons vision vi får se. Manusförfattarna är samma män som skrev den mediokra Terminator 3: Rise of the Machines. Regissören McG gör ett habilt jobb, men Terminator Salvation är inget annat än "fan fiction", alltså att en beundrare av ett original fantiserar ihop en uppföljare. McG:s "fan fiction" är av det dyrare slaget. Konnässörer av explosioner och action kommer inte att bli besvikna. Det finns ingen lugn stund för tankeverksamhet i filmen - och det erbjuds heller inget att tänka på. Terminator Salvation är inte alls lika passionerad som de två första filmerna. Under speltiden på två timmar önskade jag mig att filmskaparna skulle växla ner och ge oss lite mindre sprängkraft. Det är bara en roll som är särskilt intressant, Marcus Wright (nykomlingen Sam Worthington). Han är en dubiös figur som inte riktigt vet om han är man eller en maskin. Finns han till för att rädda John Connor (Christian Bale), eller är det tänkt att han ska döda honom? Christian Bales uppgift som frälsaren JC, förutom att rädda en man vid namn Kyle Reese från maskinerna, är att skrika och skjuta sönder robotar. Det här kan vara Christian Bales tunnaste roll till dags dato. Terminator Salvation kan liknas vid en halvtrasig robot som med nöd och näppe kravlar sig fram och touchar en Kurirenhäst som det står "tre" på. Det här är dum underhållning som ändå ger viss tillfredsställelse.