Hur mycket jag än älskar hårdrock, och det har jag verkligen kommit att göra, om än sent i livet, så är det ändå närmare rent löje än alla andra genrer. Heter man Barren Earth så förpliktar det. Tyvärr är det inget man lever upp till. Det här är metal som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det är skickligt, välspelat och growl blandat med vanlig sång. Det är melodiskt, stämsolon och flöjter. Flöjter. Jag vill att det ska låta som Filosofem, eller varför inte senaste Belus, med Burzum, man kan tro det låter så när man ser logon och titeln. Jag vill att det ska dista, vara mörkt och kallt. Curse of the Red River låter inte så, inte heller så där härligt För Mycket. Som Mercyful Fates Don’t Break The Oath, en skiva man annars verkar ha lyssnat en hel del på. Men det är klart, det finns bara en King Diamond och han är mer än För Mycket, han är Mest. Barren Earth (ja, jag gillar att skriva namnet) spelar alltså progressiv death metal. Man kan höra spår av såväl Paradise Lost som Jethro Tull och det är verkligen inte min femma. Jag vill bli rädd när jag lyssnar på det här, som jag blir av tidiga Morbid Angel eller Entombed. Men det är väl så med den här specifika subgenren: jag går helt enkelt inte igång på muskler och skicklighet. För snyggt, för musikaliskt pretentiöst. För dåligt.
