Det är väl dags för Magnus Ekelund (a.k.a. Jokkmokks Finest) nu, eller hur?
Borde i alla fall vara det och det subjektiva påståendet bygger jag både på det antal gånger jag har sett honom live (solo & i olika konstellationer; ständigt lika livsfarligt imponerande) och på hur många gånger jag har lyssnat på hans & Stålets nya skiva - Det definitiva drevet.
Som tillsammans med Love Antells senaste, för mig, är den stilrenaste och allra mest grundligt förkrossande svenska pop (inkluderande rock) som snurrar i alla cd-spelare (javisst, jag är svårt old school) för tillfället.
Magnus Ekelund har sprängt sig ut ur puppan och står personligt och talangfullt kaxigt med en ung röst utan pardon, ingående i ett riktigt uppkäftigt sammanhang. Man till och med hör valörerna i låtarna med titlar som den öppet vilda Fortfarande här och Det definitiva drevet; samt drabbas klubbhårt av musikepiken i Landet utan gränser/sjätte februari, del 2 och i Spegelblanka.
Plattans dryga 30 minuter och åtta låtar, innehåller den sortens energiskt pådrivande energi som gradvis utvecklar sig till magi och inte direkt sällan även stannar till som - riktiga angelägenheter. Och jo: jag menar det. Verkligen.
Jag började lyssna på Det definitiva drevet väldigt sent en kväll, som övergick till natt och som så smått började utveckla sig till morgon, innan jag till sist gav upp och stängde av. För åtminstone den gången.
Det hade blivit många repeat och både aha- och deja vu-upplevelser innan så skedde.
Men man blir liksom aldrig på riktigt färdig med det som Magnus & Stålet serve-essar oss, av hederlig musik & hemliga texter.
Så jag upprepar det jag skrev i början och understryker ännu en gång att jag på allra fullaste allvar tycker just så här:
Det borde vara dags för Magnus Ekelund nu.
I overkligt och jäkligt hög grad.