Teater
100 biljetter var redan förköpta i byn, men när klockan närmar sig 18 får företrädare för Ullattis IF plocka fram fler och fler stolar, till slutligen hela lokalen är fylld till bredden. Kanske inte så konstigt när folkmusikern Jan Johansson i en enmansföreställning fritt tolkar Vilho Ollikainens, en man från bygdens, dikter, sånger och bilder.
"Alltid anträffbar i anden", som Vilho Ollikainen själv uttryckt det.
- Därför tror jag att han kommer att vara närvarande här i Folkets hus i kväll. Han jobbade just här en tid, säger Jan Johansson.
Han är märkbart nervös innan föreställningen. Kanske inte så konstigt. Förutom att många av de som förväntas komma till premiären känt Vilho Ollikainen, kommer också Vilhos familj och barn. Det är också Vilho Ollikainens före detta fru Ulla-Britt Nymark som försett Jan Johansson med lådor fyllda av inspelad musik och dikter på kas s ettband. Det var för sex år sedan.
- Jag har räknat ut att det skulle ta fyra månader i ett sträck för att lyssna igenom alla kassettband han spelat in där han varvar sånger med poesi. Det är närmast omöjligt att överblicka all hans produktion. För mig, där folkmusiken i Tornedalen är central för mitt musikaliska skapande, är Vilho en stor inspirationskälla. Därför känns det bra att kunna bjuda på denna föreställningen, en sorts hyllningskonsert, menar han.
Vilho Ollikainen blev nämligen aldrig något namn eller "känd" i vida bemärkelse. Där stod troligen hans egna demoner, en psykisk sjukdom och alkoholen i vägen.
- Musiken och konsten var hans medicin, säger Jan Johansson.
Däremot är framför allt hans sång, Kupparisången, vida känd, i alla fall i Tornedalen.
- Men jag visst inte ens att det var Vilho som gjort låten och hade ingen aning att hans kons t närliga produktion var så stor och rik, säger R e gina Veräja , manusförfattare till föreställningen.
För förutom musiken, poesin och de tankar om samhället och livet som människa han så flitigt delade i skrifter och brev till vänner liksom myndigheter (Gällivare kommun har en hel pärm med hans funderingar om kommunens väl och ve) målade och skulpterade han också.
- Vi hade gärna också visat hans konst och teckningar, men hann inte riktigt med det. Det är en otrolig skatt som norrbottningarna verkligen borde få ta del av. Detsamma gäller hans poesi. Hans språk är otroligt. Han borde verkligen bli utgiven, säger hon.
Även Markus Falck från JP Nyströms faller in i hyllningskören. Han träffade Vilho Ollikainen för första gången i slutet på 1970-talet, när tonåringarna i JP Nyströms hade en spelning i Vaikijaur utanför Jokkmokk, och höll sedan kontakten med honom fram till hans död 1998.
- Han frågade om han fick sjunga en finsk visa. Sedan tog han över kvällen. Han hade en osedvanligt stark scennärvaro och utstrålning. Dessutom en ovanligt bra sångröst.
Markus Falck beskriver Vilho Ollikainen som en anmärkningsvärt fri människa, som obehindrat rörde sig mellan olika konstnärliga uttryck. Men också en människa riden av sina demoner. Kanske inte helt anpassade till livet som bonde i Ullatti, en yrkesbana som efter några år också fick sitt slut.
Och det är en kärleksfull porträttering av Vilho Ollikainens skapande som Jan Johansson bjuder på denna kväll. Där det ljus, så många vittnat om han bar på, varvas med svartaste ångest och allt däremellan. Mångfacetterad, inget tacklas med likgiltighet, snarare tvärtom. Det är s turm und drang. Stora känslor, vackra ord och närmast olidlig smärta. Livet i dess enkelhet och dess oändliga kompl e xitet.
Och efter föreställningen summerar en av hans döttrar, Annikki.
- Jag storgrät. Och ja, pappa var här i kväll.