Hur gärna vi än lyssnar till de stora mästarnas främsta verk så är det välgörande att då och emellan få bli introducerad till nya kompositörer, nya klangvärldar så som blev fallet med finskfranska tonsättaren Kaija Saariaho med sin Ciel d’hiver (vinterhimmel). Därför, inledningsvis: tack Norrlandsoperans symfoniorkester och Nordiska Kammarorkestern för ett klokt val. Sagoartade toner blandades med isigare glissandon i ett stycke där det kändes som att få en glimt inifrån nya, okända musikaliska landskap.
En lyckad aperitif till aftonens huvudnummer på Kulturens hus, Gustav Mahlers femma, hans kanske mest populära symfoni av de tio eller elva – här är experterna lite oense om Das Lied von der Erde ska räknas eller ej – som han hann med innan sin död 1911. Om den femte symfonin lär den legendariske tyske dirigenten Herbert von Karajan ha sagt att ”den upplöser tiden när den magnifika finalen nästan tvingar lyssnaren att hålla andan.”. Onekligen något att leva upp till. Men orkestern under ledning av Elim Chan matchade de förväntningarna med stor ackuratess. Ingen duvunge precis, även om hennes fysik kunde leda tankarna dithän. Publiken svarade med långa och varma applåder.
Mahler skrev sin femma alldeles i början av förra seklet i skärningspunkten mellan senromantik och en gryende modernism. Harmoniken är ofta klassiskt romantisk men han bryter gärna upp satsformen, kontrasterar det sublima med det nästan triviala, det bitvis patetiska med närmast extatiska passager. Och som helhet finns en rörelse från första satsens mörker – av Mahler benämnd Sorgemarsch i partituret – till finalens uppsluppna, livsbejakande toner, även om jag kan tycka att den är lite konventionell och här känns också Mahlers idol Wagner som mest närvarande. Men när hela orkestern, ett dryga 80-tal spelglada musikanter, får spela ut i det avslutande rondot så kan jag inte formulera det annorlunda än att det är just: maffigt.
Den femte symfonin är annars mest känd för den fjärde satsens adagietto. En kärlekshymn av guds nåde. Det är som att sväva in i en målning av Caspar David Friedrich. Ren och skär poesi i musikalisk gestaltning. Och jag är säkert inte ensam om att tänka på Viscontis ”Döden i Venedig” där en kärlekskrank Gustav Aschenbach i Dirk Bogards gestalt, pinas livet ur sig av försmådd kärlek och heta siroccovindar och där just fjärde satsen utgör filmens ledmotiv.
Och adagiettot lever kvar som en varm omfamning i kroppen när jag släntrar ut i sommarnatten med ett litet leende på läpparna. Det var en fin afton. Tack för den!