Vi träffas i Mats lilla ateljé i Gammelstad, Luleå. Det är ett omgjort garage som förutom ateljé även fått fungera som replokal.
– Vi repade här hela bandet den första tiden, 6 personer. Trångt som fan men det gick.
Förutom musiken är folkkonst något som roar Mats. Denna höst kommer han tillsammans med en kollega inventera den norrbottniska folkkonsten, ett projekt som är tänkt att utmynna i en utställning på Havremagasinet i Boden år 2017.
– Folkkonsten ses ibland som något dåligt. Men det är mycket mer själ i det än gallerikonst. Någon har lagt ner kärlek i det.
Mats håller upp en liten sliten fågelskulptur i trä och betraktar den noggrant.
– Någon har suttit vid köksbordet och gjort den. Det är inte många konstnärer som klarar av att göra en sådan här. Visst, den har sina brister, men det finns kärlek i den.
– Det är lätt att göra något som är snyggt och snitsigt, det är mycket svårare att göra något som lever.
För Mats har livets väg varit ganska krokig. Ångest och depressioner har varit ett återkommande inslag. Han är dock noga med att poängtera att även om han har haft det svårt så är det ingenting i jämförelse med hur många andra har det.
– Jag var väldigt blyg och nervös som ung och jag hade en extrem scenskräck. Nu när jag fyllt 60 år är framträdandet något jag gärna utsätter mig för, och trivs med.
– Mattias Alkberg har varit till en stor hjälp. Han har varit både förebild och vän. Ofta uppskattat det jag gjort och funnits där.
Andlighet är något som Mats framhåller har hjälpt honom att må bättre.
– Min världsbild är att det finns en eller flera sidovärldar som vi i den här världen kan ha en relation till, man kan dra nytta av det och bli fri från skam och skuld, förbättra sina relationer.
– Jag håller på med någon form av andlig praktik varje dag. Det här med andlighet är något som ökat med åren för min del. Jag blandar ganska fritt från olika religioner.
Mats Wikström har sysslat med konst i länet under en lång tid. På Norrbottens ambassad för konst i Stockholm tidigare i år deltog han med sin installation ”Nio ekorrar heilar fosterlandet”. Men konstklimatet i Sverige är något Mats inte vill kommentera. Det är tydligt att det är ett tungt ämne för honom. Istället vill han prata om saker som gör honom glad. Hans band Eterkropp är ett av glädjeämnena. Mats och en annan Luleåbaserad konstnär, Elin Sundström, började plinka och göra lite låtar 2011. De bestämde sig för att starta ett band och den första tiden kom det och gick bandmedlemmar.
– De tyckte antingen att det var fruktansvärt dålig musik vi spelade, eller så flyttade de från stan. Men nu har vi haft en ganska stabil uppsättning i två år.
– Det är tråkigt att så många flyttar från Luleå. Vi hade behövt vara minst 30 000 personer till här. Jag hoppas att musiker och andra flyttar tillbaka hit. Jag har sett några tecken på det och hoppas att det är början på en trend.
Skillnaden på konsten och musiken beskriver Mats så här:
– Inom musiken är det vi gör det viktiga, inte vilka vi är. Inom konsten är det tvärtom.
– Med bandet är vi på rätt väg. Vi har ett mål. Spela mer och på större scener. Med min konst känner jag inte samma sak. Det är mycket mer ovisst, men jag har inte helt gett upp. På vår senaste spelning vi gjorde med Eterkropp ställde jag upp några av mina träskulpturer på scenen. Det kanske blir så att vi för in mer konst i bandet.