Musikaliskt möte mellan Rensjön och världen
Jojakaren Lars-Ánte Kuhmunen vann norsk grammis för sitt debutalbum. Det heter Birrasis och är ett musikaliskt möte mellan vokal tradition och gränslös musik.
Slutsatsen är av Lars-Ánte Kuhmunens, jojkare från Gabna sameby, i Rensjön utanför Kiruna. Själv är han uppvuxen med jojken. 12 år gammal ställde han sig upp framför en publik på sitt konfirmationsläger i Nikkaluokta. Trivdes visserligen inte med att stå på en scen, men fortsatte ändå eftersom han blev tillfrågad och kunde tjäna lite pengar på sin jojk.
Nu är det annorlunda. Redan som 21-åring vann han jojkklassen i Sámi Grand Prix och har hunnit framträda tillsammans med ledande samiska artister som Nils-Aslak Walkeapää, Inga Juso och Ingor Antte Ailo Gaup, men också med Tim Hagans och Norrbotten Big Band. Efter flera månader på scen i Samiska teaterns uppsättning av Jasat på isteatern i Jukkasjärvi försvann obehaget. Tur är väl det - med debutalbumet Birrasis har han vunnit hjärtan både hos en större publik och bland recensenter. Skivan fick den norska motsvarigheten till en svensk grammis för bästa nyskapande och experimentella musikutgåva under hösten.
Gränslös musik
Lars-Ánte Kuhmunen skriver sina jojker själv och på debutalbumet har han haft god hjälp av producenten Georg Buljo. Skivan är en helt norsk produktion - inspelad i studio i Oslo med musiker hämtade ur den norska jazzeliten. Resultatet har blivit ett musikaliskt möte mellan Rensjön och världen, mellan vokal tradition och gränslös musik.
- Jag gillar all slags musik, känner inga gränser där. Men när det gäller jojk så tycker jag nog att de traditionella, det jag kallar den riktiga jojken, är allra vackrast. För att uppskatta den måste man nog nästan ha vuxit upp med jojk så för att föra ut den i världen så försöker jag skapa musik som bygger på jojkens grunder, men som blandas upp med andra musikstilar.
Lars-Ánte Kuhmunen är renskötare men kan inte välja bort musiken.
- Jag får ofta frågan vilket jag helst väljer. Men saken är den att det inte går att välja bort något av det, det ena förutsätter det andra. Om jag inte jobbar som renskötare kan jag inte jojka och jag kan inte jojka om jag inte har kontakt med renarna och naturen - det där går hand i hand för mig.
Fantasieggande resa
Man tror honom gärna. På Nattfestivalens scen i Korpilombolo tar han tillsammans med de eminenta Kirunamusikerna Fredrik Hansson, gitarr, Mattias Päjäärvi, slagverk, Max Zakrisson, synth och slagverk och Tor-Henrik Buljo, norsk musiker bosatt i Jokkmokk som trakterar bas och slagverk med stor auktoritet, med publiken på en fantasieggande resa i den fjällvärld han rör sig så hemtamt i.
Det är artisteri på hög nivå, ändå anspråkslöst och ödmjukt, och där i natten sluter vi ögonen och möter vårens längtan, hör klövarna från tusentals renar som flyttas från högland till skogsland, söker med inre blickar långt i fjärran efter barmark eller snö. Känner historien, följer en tradition, men befinner oss ändå helt och hållet i ett nu.
Har aldrig tidigare känt någon lust att dansa till jojk, men Lars-Ánte Kuhmunen och hans band väcker just den lusten i jojken Láhtti, juolggit, giedat - Golv, fötter, händer.
- Den skrev jag i studion i Oslo när vi spelade in skivan, berättar Lars-Ánte Kuhmunen.
- Jag hade kul helt enkelt, kände en stor glädje och uttryckte den.
Tackat nej många gånger
All berömmelse och internationell uppmärksamhet till trots - debutalbumet är i färd med att lanseras på den europeiska marknaden och i USA genom ett tyskt skivbolag - har han inte spelat så mycket på hemmaplan i Norrbotten sedan skivan släpptes.
- Där har jag väl varit lite dum, jag har tackat nej många gånger, jobbar ju med annat också och har svårt att vara hemifrån. Musikbranschen är tuff och jag borde kanske ha legat på bättre i lanseringen.
Samarbetet med Georg Buljo har varit mycket givande.
- Han känner jojkens grunder väl, vet hur takter ändras, hur musiken lever på ett annat sätt än i vanlig sång. När jag jobbade på isteatern i Jukkasjärvi fick jag frågan om jag inte ville skola min röst, men för mig har det aldrig funnits något annat sätt att sjunga på än att jojka. Och jojken skiljer sig mycket från annan sång, liknar mer klämsång. Jag är rädd om det sångsättet, vill inte tämja vidderna inom mig.
Så jobbar vi med nyheter