Endast ett populistiskt orienterat kommunalråd (som inte behöver namnges) kan utan att rodna komma undan med en sådan verbal eruption, i en presentation av Sveriges (fortfarande) mest hemlighetsfulle artist: mannen från vidderna (det vill alltså säga Vuollerim; men numera mestadels Malmö) - Jakob Hellman.
Och "här" var på Strandscenen på Musikens Makt på lördagskvällen. Men betydligt bättre hade det varit om han hade fått hålla till på stora LTU-scenen, ur majoriteten av det vi brukar referera till som aspekter.
När nu mannen som gjort det som VÄLDIGT MÅNGA håller för den bästa svenska rockskivan någonsin ...Och stora havet (hans första och hittills enda, han har inte direkt bråttom med någon uppföljare) för en gångs skull spelar i Luleå, så ska man ju verkligen inte erbjuda honom någon annan scen än den tillgängligaste och största!
Strandscenen har sina fördelar och påminner om en vackert lysande nedstörtad meteor i det kompakta augustikvällsmörkret, men den är för liten och delar det ödet med den angränsande handikapprampen, där vi med och i rullstolar stuvade ihop oss så tätt att vi närmast fick bryta loss oss själva och stolarna, när det hela var passerat och över.
Under sin egen motsvarighet till John Lennons "Lost Weekend" lösgjorde Jakob Hellman sig vid några tillfällen loss från den självvalda anonymiteten och gjorde ett fåtal spelningar.
Sålunda har jag sett honom utomhus i Vuollerim och inomhus på Krokodil i Piteå, för tillfället lika folkligt fullpackat som en tunnelbanevagn i Tokyo när akut rusningstrafik föreligger.
Han är dock alltid trevlig, sympatisk och lagom excentrisk att se, även om man inte direkt kan påstå att han erbjuder alltför mycket av originalitet eller överraskningar på scenen.
Nu hade han några medlemmar ur Luleåbandet Park Hotell med sig som kompband, samt stundtals även flickvännen Carolina Nilsson som han samarbetade med i några lyckliga duettstunder.
Hellman, som på en större scen hade haft mera av plats för de spontana utflykter från mikrofonen som han då och då smög sig i väg på, kan ha haft någon helt ny låt på repertoaren, men det är jag ändå inte helt säker på.
Annars lutade han sig lydigt mot innehållet på ...Och stora havet och publiken var lika lydigt disciplinerad när de endera nynnade med i eller väldigt civiliserat och medelålders rörde sig till de välkända takterna av Hon har ett sätt, Vara vänner och andra gamla låtbekanta.
Smärre ögonblick av magi uppstod ändå också, som När det skymmer, Vintern dör eller (framför allt och allra mest) Tårarna framfördes.
Inga särskilda tveksamheter alls alltså, herr Hellman.