Janne Scaffer, gitarr
Marcus Warg, orgel
Luleå domkyrka
Söndag eftermiddag (fyra efter trettondagen) och reglementsenligt folkfyllt i domkyrkan, så när som på somliga ströplatser. Och själva kyrkorummet uppfylldes även maximalt av den allra mest distinkta musik; trakterad och framförd av gitarrist-maestro extraordinaire Janne Schaffer samt av organist-maestro extraordinaire Marcus Warg. I symbios eller som solo.
Ungefär hälften av den drygt timslånga konserten framfördes så att säga "bakom publiken", det vill säga uppe från orgelläktaren. Och i avsaknad av några musiker att fästa blicken på, kunde man ju lämpligen sluta ögonen och låta de inre bilder som musiken lockade fram ordna till sig.
Musikalisk kontemplation, alltså. Till stycken som Schaffers Norrland, Debussys Clair De Lune (till minnet av gitarristens mamma) och Jag vill ha en egen måne, från bröderna Gärdestad och som Schaffer var med på originalinspelningen av 1971 (för övrigt en av de allra mest svidande sorgmodiga melodier som alls existerar).
Gitarren och kyrkorgeln föll in i och jämkade sig harmoniskt till varandra. Sömlöst.
Sedan flyttade duon ner och konserterade vidare, i koret, med en Abba-låt (även där hade Schaffer varit med på originalet), den olidligt vackra Tid, Björn J:son Lindhs Brusa högre lilla å, Elvis-låten Can’t Help Fallin´ In Love With You, temat till den kommande Lasse Åberg-filmen The Stig Helmer Story samt, allra sist, Taubes Så skimrande var aldrig havet.
Jag behöver nog inte ens särskilt påpeka att det ständigt var både vackert och präglat av innerlighet, lidelse och professionalism.
Janne Schaffer kan inte slita sig från Norrbotten och uppträder bland annat på Jokkmokks marknad senare i veckan.