En trea, om man spelar själv, är det värsta betyget att få. Ettor och tvåor kan man skita i, fyror och uppåt är ju bra. Men treor, det betyder oftast att det är bra, men inte särskilt. Ett hövligt betyg, något kritikern delar ut och går vidare till annat, en sågning eller en hyllning som känns mer givande att ägna sig åt. Anna själv tredje är en trea, men det beror på annat. För när Anna Järvinen är bra är hon så vansinnigt bra. Som här, i Vals för Anna, Händer och Ångrar inget. När hon sjunger ut, vilket hon alltså gör alldeles för sällan. De snirkliga melodierna, de psykedeliska arrangemangen (och de poetiska texterna) är underbara, helt i klass med de uppenbara förebilderna Turid, Jojje Wadenius och Francis Lai.
Men det blir ofta för mysigt, för mycket kakelugn och inredningstidning. Särskilt uppenbart blir det i Cocteau Twins-covern Hur man lättar helt enkelt. Anna sjunger minst lika bra som Elizabeth Frazer, vad gäller förmågan har jag alltså inga invändningar och arrangemanget är underbart lätt och jazzigt. Men originalet, Fotzepolitic från 1990 års Heaven or Las Vegas, har en udd, en hårdhet, som Järvinens version saknar. Eller rättare, som jag saknar. Anna Järvinen är en av det här landets coolaste och bästa artister, hon bara låter inte som jag vill. Jag skulle önska att hon lite oftare rullade ihop inredningstidningen och drog till nån hårt i huvet med den.