Musik som räcker längre än en spellista på ipoden

Som en av Rawkuserans allra mest lysande stjärnor samlades ett enormt tryck på Mos Def:s axlar efter hans storbolagsdebut Black on both sides. Efter den plattan tycker stora delar av ryggsäckshiphoparna att han aldrig kom tillbaka som den frälsare av undergroundrap han ofrivilligt blivit utnämnd till.
Senaste soloutspelet The new danger lämnade också en del hål, trots att den sålde nästan 500.000 plattor (dåligt i storbolagsvärlden, suveränt i alla andra världar). Rappare som vill utforska nya, "rockiga" ljudlandskap har ju heller aldrig, med undantag för Run DMC:s Walk this way genererat annat än bajs.
Efter den "besvikelsen" har Mos fortsatt att odla sina andra talanger och medverkat i både Hollywoodrullar och Broadwaymusikaler. Jag är galet glad att han är tillbaka där allt började, vid micken. True magic är orädd och uppdaterad Rawkusrap. Nåt som borde göra ryggsäckarna glada igen, om de nu kan slita sig från sina Cunninglynguist-plattor (det där sista var ett skämt) och förlåta någon som numera hellre lunchar med Robert DeNiro än letar vinyl på Up&Down records.
På nåt sätt lyckas Mos och hans producenter skapa ett eget sound på True Magic. Han har lämnat allt som andas Rawkus, lämnat det rockiga och hittat en nästintill perfekt balans mellan samplat och syntigt. Någonstans mellan electro och hiphop, fast inte så där Swizzbeatz som hiphop redan låtit hela 2006. Utan någonstans i gränslandet mellan The Knife, Dilla och Swizzbeatz.
True magic är inte i närheten så direkt som Black on both sides. Men den lämnar lyssnaren med det där sällsynta mer-begäret och känslan av att man inte riktigt förstår. Vad vill han? Är det här bra? Hur har de gjort? Vad säger han?
Så, mina vänner - gör man musik som räcker längre än en spellista på ipoden.Lyssna också på - Hi tek -
Hi-teknology 2