Det är ett samspelt gäng som kommit till Luleå. En tajt jazzorkester som tar lagom mycket plats bakom kvällens huvudperson. Claes Crona trio, gitarristen Mats Norrefalk och Hector Bingert är sobert mörkklädda medan Lindfors glittrar.
Det är förresten Bingerts sax som gled jämte Lills rubatosång i paradnumret Musik skall byggas utav glädje. Trots orkesterns jazzmeriter konstaterar sångerskan att det här, det är en blandkonsert.
Den egensinniga blandningen av standards, Cornelis-tolkningar och lustigheter passar inte alla. Inte heller den sensuellt puttrande scenpersonligheten. Kitsch skulle kanske någon säga. Men vem bryr sig - när man är 71 spelar det väl ingen roll?
Kan man så bör man bjuda på det.
Lill Lindfors har stått med fötterna på scengolvet i mer än femtio år. Och den som är trygg kan kosta på sig en del. Som att vara rolig.
Bäst funkar det när Goody Goody inleds med ett låtsat tjafsande mellan orkestern och en sextonårig Lill. Framför en folkparksscen drömmer hon om att få sjunga med riktiga musiker.
- Kan jag få sjunga en bit med er? Kan ni den här Goody Goody?
Men varför inte köra den på svenska? Vid det här laget borde hon kunna sjunga Lagom åt dig med samtliga verser, både fram- och baklänges.
Lill Lindfors utmärker sig bland sin generations popsångerskor. Musikalisk som få. Hon intonerar fritt och skuttar i takten - hittar egna vägar genom verser och refränger, sjunger med i ett flöjtsolo. Och det låter jättebra.
Stora salen är väldigt stor och svår att fylla en vanlig februaritisdag. Men den som tvekat, velat och till slut bestämt sig för att bli hemma har bara sig själv att skylla.
Publiken är med på varenda liten jazzig not när Lindfors flirtar och skämtar.
Det är kul att bo i Luleå när en sådan här glad och fri diva har vägarna förbi.