Musik / ROBERT FORSTER

När Grant McLennan gick bort för två år sedan blev det slutet för The Go-Betweens och ett 25 år långt samarbete tillsammans med Robert Forster. Jag minns den natten, som man alltid gör när någon dör; man minns exakt vad man gjorde och var man befann sig när det hände. Men det jag minns särskilt med McLennans bortgång var framförallt en känsla av något spöklikt och märkligt. Det var som att han hade varit med den natten, att vi hade varit påverkade av honom, utan att vi visste om det, för jag läste om det först när jag kom hem på morgonen. En liknande känsla får jag av The Evangelist, men denna gång är den mer befogad och självskriven. McLennan vilar med sin frånvaro över hela skivan. Det här är Robert Forsters första soloskiva på 12 år, men tre av låtarna har McLennan varit med och skrivit. Musiken är både sentimental och tillbakalutad, det låter sådär moget och åldrat. Sättningen är avskalad, ofta är det nästan bara en torr akustisk gitarr och sång. Det jag tänker på är att The Evangelist är hälften av ett album. Det är en skiva som målar upp lika mycket tomrum som innehåll. Här finns en motpol och det är mot den som det uppstår spänning. Det är bara det att motpolen är tom. Det är som med mörk materia. Man har aldrig lyckats studera den men ändå vet man att den finns, att den måste finnas, för den massa som är synlig räcker inte till för att få ihop ekvationen. Det är något mer som spelar in. På samma sätt finns McLennan med här som en anti-entitet som man märker bara genom att lyssna på Forster. Skivan är stillsam och vilsam. Ibland är det lite sorgset och tråkigt. Ibland är det gubbigt på ett negativt sätt. Men allt känns helt naturligt, avdramatiserat. Och fint.

Musik / ROBERT FORSTER

Grant McLennans ande vilar över Robert Forsters nya skiva´, konstaterar Kurirens nöjesredaktör Jonas Teglund i sin recension.