Som Bruno Öqvist så levnadsfilosofiskt uttrycker det i en av sina texter:
- Knappt har man kommit, så ska man gå.
Då avser han väl förstås självaste livet och dess alltför snåla omständigheter, men yttrandet kan även omsättas till den Soppteaterföreställning som han och kamraten Kjell Morin (samverkande i bland annat sammanhang som Bakgårdsblues) genomförde på tisdagen. Inför en i princip fullsatt tredje salong på teatern och med skålar fyllda med Minestronesoppa på borden, som på grund av konsistensen kanske hellre borde ha haft artistnamnet Minestronegryta eller stuvning (men välsmakande var den, vilket som!).
Kjell Morin (i röd skjorta) och Bruno Öqvist (i svart) jämförde mediciner och sjukdomar (Morin drabbades förra året av "en smäll" så att han tekniskt sett dog, men återkom, och Öqvist har efter decennier av rökande; numera fimpat för gott, ådragit sig lungsjukdomen Kol), berättade historier (där är Morin en sann virtuos) samt musicerade (Öqvists träffsäkert fundersamma observationer, till eftertänksamt gitarrkomp, sitter oftast som handen i handsken) och spred helt enkelt allmän trivsel omkring sig med sina differerade minnen.
Nyckelorden var väl "anspråkslöst", med "kvalitet". Den ständigt närvarande ångesten fick man så att säga på köpet.
Det räcker så bra så.