Kontrasterna var verkligen skyskrapehöga: i andra änden av Gültzauudden, från Strandscenen räknat, åstadkom hårdrockbandet Helltrain inte endast meningslöst musikmangel utan även (utesluter jag i alla fall inte) trubbel för hjärtpatienter, full storm ute på älven samt hörselskador hos befolkningen i - Piteå.
Medan det, alltså, gick betydligt lugnare och mycket mera melodiöst till nere på Strandscenen där de två 22-åriga tjejerna i Little Marbles, med tre vidhängande kompmusiker, ägnade sig åt att skapa extremt välljudande mjukispop av sympatiskt möjliga slag.
Tjejerna, som heter Linn Tabudlong Jonasson och Julia Adams, har Norrköping som gemensam hemort och har spelat tillsammans sedan 2006; först som gatumusiker med uteslutande covers på repertoaren och så småningom, när musikern och producenten Niklas Frisk öppnade öronen för dem, som veritabla proffs; bland annat som öppningsband för Miss Li, på en turné.
Jag har hört dem tidigare, men inte sett dem. De visade sig vara en väldigt angenäm överraskning.
Det tjejerna och deras manliga komp gärna ägnade sig åt var dödligt snygg stämsång, i varierande stämningslägen och med titlar som bland annat inkluderade Måste fråga dig samt de från upprepade radiospelningar bekanta Du är på repeat samt den attraktivt mycket efterhängsna Hoppar och trampar på mitt hjärta.
Tjejerna verkade genuint glada över att vara på plats i Luleå och imponerades över publikens entusiastiska respons. Och personligen kan jag egentligen bara hävda att detta var musik som jag bara blev glad av. Även om textinnehållet oneklligen ibland kunde vara offensivt tonårstragiskt och ultravemodigt.
Dock dominerar helt intrycket av en omedelbar och säreget snygg spelning.