Manchestertrion med det något udda namnet I am Kloot är ett av ganska många samtida brittiska band som i ett obarmhärtigt musikklimat sägs förtjäna fler lovord än de hittills fått. Nu har de hunnit till sitt femte album, och återigen ställs frågan om de den här gången ska kunna nå utanför den lilla skara hängivna fans och kritiker de samlat på sig. I fråga om produktion är det helt klart bandets mest ambitiösa album hittills - mycket energi har lagts på stämningsskapande gitarrplock, pianospel, stråkar och ett och annat blåsinstrument. Över detta arrangemang sjunger en ganska lågmäld John Bramwell lätt nasalt - stundtals låter han som en bittrare James Blunt, medan jag i Radiations frågar mig om det inte är självaste David Bowie som gör ett gästspel - om ett textjag som planlöst irrar runt i jakt på kärlek och mening, med alkohol som ångestdämpare. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett ganska märkligt beslut att släppa en så uppenbart höstdeppig samling låtar mitt i soliga juli. Bramwell sätter omedvetet ord på problemet i dryckesvisan To the brink: "this stuff strips the life from your bones." Sky at night kommer med andra ord att fungera bättre i höstdeppen omgiven av novembermörker - men även då kvarstår det faktum att skivan saknar en riktig fullträff.
I am Kloot Sky at night Bolag: Pias/Border Tre Kurirhästar
