Jag har skrivit så mycket genom åren om Animal Collective och deras medlemmars soloutflykter att jag inte riktigt orkar dra kontexten en gång till. Gillar man deras moderna, intellektuella Beach Boys-influerade popsymfonier så gör man. Och låter den enkla beskrivningen så pass intressant att man, trots att man inget hört ännu, vill börja forska, så är det bara att gratulera. Det är en värld som tar lång tid att utforska men det är väl värt det.
Detta är Panda Bears fjärde soloalbum. Som vanligt är det pop med ett hjärta i hjärnan, eller om det är hjärnan i hjärtat. Det är komplicerat, vackert, supersmart och superpassionerat. Vad som skiljer den här skivan från de övriga är att Pete Kember mixat den. Kember, kanske mer känd som Sonic Boom och en gång ena halva av Spacemen 3, bidrar med en psykedelisk (o-)skärpa som jag visserligen älskar men inte helt känner igen.
Känner igen, det är ett oklart påstående. Det här är musik som känns igen helt och hållet på att man inte hört den innan. Måttet av originalitet är den enda igenkänningsfaktorn. Det och Panda Bears röstlandskap, något även Animal Collective och de övriga medlemmarna håller på med på sina soloskivor, enorma stämsångsarrangemang, till musik från, ja, himlen.
Kember dränker skivan i reverb och ljudeffekter. Ibland låter det hip hop, Clash och dubreggae, som i Slow motion. Ibland som en drogad dröm om Karibien, som i Surfer’s hymn. Hela tiden är det kosmiskt. Aldrig går det att dansa till. Om inte att sitta och vagga i fåtöljen med slutna ögon och hörlurar kan kallas dans.