Det är tidig morgon. Ute sjunger fåglarna och inom-hus ett gäng morgonpigga barn.<br>På golvet i Furuparksskolans musiksal i Luleå sitter Rubiner, Safirer och Diamanter ? i själva verket elever i åldrarna 6 ? 8 år tillsammans med sina lärare.<br> ? Men det måste vara fint folk som har sådana namn, säger Maria Johansson, musiklärare på Kulturskolan som till vardags huserar i det rum på skolan som helt ägnas åt musik.<br>Nu är det ?storsjung?, men under den här dagen, liksom under alla andra, strömmar elever regelbundet in för att spela olika slags instrument ? ensamma eller i grupp. <br>Den kommunala musikskolan har bytt namn till Kulturskolan och verksamheten har genom de 30 år institutionen funnits i Luleå genomgått stora förändringar. Maria Johansson delar sin tid mellan två skolor ? Furupark och Örnäset ? vilket innebär att skolorna köper hennes klasslärartjänster från Kulturskolan. <br>I samråd med skolorna lägger hon upp schema när det gäller klassundervisningen, men dessutom har hon varje år cirka 25 instrumentalelever som hon utbildar på piano, oboe och saxofon. Till skillnad från den gamla musikskolan sysslar dagens kulturskola en hel del med att integrera musiken i skolans arbete, vilket innebär att många lärare har just dubbla funktioner ? både som klasslärare och instrumentallärare.<br>En gång i tiden arbetade Maria Johansson enbart med instrumentalundervisning på tolv skolor, men det här passar henne bättre.<br> ? Här är jag ?Musik-Maria? med alla. Jag är en del av skolan och kan följa eleverna från allra första början.<br>De sjungande Rubinerna, Safirerna och Diamanterna är ännu för unga för att komma i fråga som instrumental-elever. Deras första möten med Kulturskolan sker i grupp och genom sången och under de regelbundna sångstunderna hinner de bygga upp en stor gemensam musikskatt.<br> ? Vad bra ni är! Barn kan visst sjunga i stämmor, eller hur, hojtar Maria Johansson från sin plats bakom pianot.<br>Dessutom behärskar de här barnen också teckenspråk, något de ger prov på i flera sånger. Snart är det konsertdags och koncentrationen är stor.<br> ? När ni sjunger den här refrängen på konserten, då kommer alla mammor och pappor och vuxna att gråta ? jag lovar er, säger Maria Johansson. <br>Självklart val<br>Sången kompletteras genom årskurserna med ytterligare uttryck. I trean får eleverna stifta bekantskap med rytmik och dans och högre upp med olika instrument.<br>För Maria Johansson tycks yrkesvalet självklart. Hon som en gång började spela på grannens piano där hemma i Bollnäs och senare blev en del av ortens stolthet ? Ungdomsorkestern.<br> ? Där började jag spela lyra, men min brorsa tyckte att det var töntigt så jag gick så småningom över till saxofon. <br>Senare blev det oboe och detta i dag ganska ovanliga instrument spelas nu av några elever på Furupark. En av dem är Julia Edbom, som tillsammans med pianisten Ellen Nyström och syntspelaren Erika Granbom är nästa grupp som intar musiksalen denna förmiddag.<br>De är instrumentalelever och nu ska de träna tillsammans inför kommande konserter.<br> ? Jag tycker verkligen att jag har ett superjobb, säger Maria Johansson.<br> ? Men det trista med det är att jag måste säga nej till så många instrumentalelever varje år.<br>Köerna är långa på skolorna. Pianoelever kan få vänta ända upp till sexan och just nu är det många som köar för att få spela gitarr. Självklart handlar det om knappa resurser och i diskussionerna får ofta instrumentalundervisningen stryka på foten. <br> ? Det uppstår en konflikt mellan den individuella undervisningen och klassundervisningen, vilket är ganska självklart eftersom klassundervisningen ju når många fler. Men själv ser jag ingen motsättning, jag tycker att båda är viktiga, säger Maria Johansson.<br>I stället för att göra sig till offer inför den pågående resursbristen gör hon som de flesta kollegor ? vänder ut och in på sig för att klara av både ock. Bland annat tar hon ofta två piano-elever åt gången, något som fungerar de första åren men inte senare. <br>De elever som har tålamodet att invänta sin tur för att få spela ett instrument får träffa sin instrumentallärare cirka 20 minuter en gång i veckan. <br> ? De som fortsätter att spela tills de får komma in i en av våra orkestrar fortsätter ofta, säger Maria Johansson, och jämför med ett fotbollslag.<br> ? Det vore ju för trist att bara träna på att spela fotboll för sig själv hela tiden, att aldrig få tillhöra ett lag. Att aldrig få spela match.<br>Aldrig fel att prova<br>Ändå behövs den där ensamma träningen med ett instrument för att det ska kunna bli något riktigt bra och alla elever är inte beredda på att lägga ner den tiden. Länge såg Maria Johansson avhoppen från instrumentalundervisningen som ett misslyckande, men nu tänker hon annorlunda.<br> ? Det kan aldrig vara fel att prova på och själv tänker jag att musik borde vara ett kärnämne i undervisningen. Att syssla med musik och att spela ett instrument är verkligen utvecklande för en människa ? inte minst socialt. Genom musiken tränar man så många andra sidor ? man jobbar med kroppen, man lär sig att stå framför en publik, man lär sig att lyssna till andra ? man får massor av nyttiga kunskaper inför livet.<br> ? Därför är musikundervisning ingen lyxundervisning, även när den sker individuellt. Kulturskolor är inte heller bara något att skryta med när det passar, jag tror att vi är mycket viktigare än så.
