Musik för expressiva fingrar

Efter att i stort sett ha mantalsskrivit mig i Kulturens hus under den vecka som snart har runnit ut och varit där i tjänsten nästan varje kväll (och jodå: jag ska onekligen dit på lördagskvällen också) och upplevt utsökt musik av allehanda slag (country, folkmusik) så var det på fredagskvällen dags för några timmars garanterat uppiggande jazzmusik. Den allsidigt förträfflige amerikanske pianisten Uri Caine i ett möte med kompositören och arrangören Örjan Fahlström, som i sin tur mötte Norrbotten Big Band igen för första gången sedan 1996, då han för sista gången slog av bandet i sin dåvarande tjänst som konstnärlig ledare. Och det slog ordentligt briserande gnistor nu. När Caine och NBB anslog hela första avdelningen till det av Fahlström specialkomponerade stycke som hette Reflections, bestående av sex separata satser, och som utgick från dikter av och reflektioner kring den amerikanska piloten Amelia Earhart, som tillsammans med sin kollega Wiley Post aldrig hördes av igen efter en en flygstart över Stilla havet 1937. Man kan absolut nämna ett begrepp som fullblodsmusik angående detta. Och även tillägga: för kreativt expressiva fingrar (Caines) och händer (Fahlströms). Givetvis skötte sig hela Storbandet, tillfälligtvis förstärkta av en sektion från den hessiska radion (kvällen spelades för övrigt in live för P 2), riktigt resolut fredagskvälls-oklanderligt. För att bara exemplifiera kring en enda av många solister: Karl-Martin Almqvist tog upp sitt tenorsaxofonspel från knäna. Som allra minst. Men främst handlade det ändå om Uri Caines fingrar. Och om Örjan Fahlströms händer. När vi hade nått fram till slutet av den cirka två timmar långa spelningen övertalade Fahlström den diskrete Caine att komma fram till mikrofonen och säga ett eller två meddelanden. Vilket han gjorde: om den frysdiskfrostiga kylan, mörkret i Luleå mitt på dagen, mötet med det lyckliga Storbandet samt den fina bekräftelsen av kvällens excellent receptiva publik. Sedan satte sig Uri Caine vid pianot igen och visade, på ett direkt furiöst sätt, hur och till vad man kan använda svarta och vita tangenter av elfenben. Allt medan Storbandet gästspelade som lydiga fågelholkar. Då hade Uri Caine omväxlat från romantiskt spel à la George Shearing, tufft och auktoritativt med blinkningar till Art Tatum, improvisationer och undersökande upptäckter som Bill Evans och rena briljanta virtuosspelet, som ... ja, varför inte rent av Chico Marx. Under satserna i Reflections lyckades Caine och NBB också musikaliskt ödesdigert simulera själva finalen på Earharts flygning: krasch, stillhet, paus. Det var - också - sann skicklighet. Man såg i sedvanlig pianist-kutym mest ryggen på Caine (mörk skjorta, knappt ens lätt gråsprängd frisyr) och av Örjan Fahlströms distinkta handrörelser kunde man falla i förundran. Ett slags stegrande dramatik via vridningar och vändningar, närmast vädjande utsträckta händer med två pekande fingrar, sedan tre dito, huggande karate-slag i luften. Allt med iakttagande av en oerhörd koncentration. Så kan stor och minnesvärd musik också skapas.